Har alltså flyttat

Men detta har jag ju berättat förr.
Gör detta bara för att hålla denna blogg vid liv. Man måste kanske uppdatera den då och då för att den inte ska försvinna.
Välkommen tilll Otis nya kulturblogg.

Alltså, på annan ort...

Har fortfarande en del besök på denna plats, men har slutat uppdatera. Att jag alls skriver nu beror på att jag har för mig att man måste uppdatera då och då för att inte avaktiveras. Vill ju ha tillgång till alla miuna gamla inlägg.
Finns alltså sedan någon vecka på den finlandssvenska bloggportal jag varit med och skapat.

Jag har flyttat

Otis kulturblogg – nu Otis nya kulturblogg, har flyttat, och ligger nu på den nya finlandssvenska bloggportalen bloggen.fi.
Bloggen.fi är Jakobstads Tidnings, Vasabladets och Syd-Österbottens gemsamma satsning på en finlandssvensk bloggemenskap och öppnas i dag måndag.
På portalen hittar du länkar till de hetaste finlandssvenska bloggarna och kan i tre snabba steg gratis sätta upp din egen.
Vi träffas på bloggen.fi!

Showandets olidliga lätthet

Var på fest i går kväll då kollegan Vasabladet fyllde 150 år och firade med konsert i Botniahallen. Vilken konsert!
Kring fenomenala Närpes Skolmusikkår hade man byggt en show som höll rent professionell klass. Elegant, roligt, ledigt - helt i klass vad proffsen på svensk tv åstadkommer som bäst. Ändå var många av dem på scen amatörer.
För att göra något så här bra räcker det inte med att kunna sjunga och spela; vara bra på det man kan. Man måste ha en avslappnad attityd, våga leka , ha lite distans till sig själv och inte ta sig helt på allvar.
Har ofta jämfört melodiofestivalfinalerna i Finland och Sverige. Visst gör dom sitt bästa i Tammerfors också, men då det vill bli så pinsamt...
Antingen uppstyltat högtidligt, som en glassig version av en skolavslutning, eller plumpt och platt, "tekohauska" som finnen säger.
Det finns något att tillavarons olidliga lätthet som den finska underhållningen tycks ha så svårt att nå, torts att man har så många fantastiska artister. Närpesborna som stod för det mesta av gårdagens showande må tala ett obegripligt tungomål (ryktet om detta är dock klart överdrivet) men visar upp den mest fantastiska showattityd jag mött på i Finland.
Artisterna då?
Bara ett enda axplock: Lägg namnet Hilde Losvik på minnet.
Tjejen är elva år, liten och späd som en älva. Men vilken röst! Stor, stark, klangfull och fyllig som kom den från en minst tio år äldre strupe.
Släng dig i väggen, Carola - snart kommer Hilde!

Mera tv-nostalgi

Lovade återkomma till gamla tv-serier. Bläddrade på en sajt kallad Fiftiesweb, och påmindes om en rad amerikanska serier jag slukade i knatteåldern. Måste hitta någon annan plats för att koppla på minnet om europeiska och inhemska serier.
Hitchcock presenterar var en given favorit. Det var ju inte många avsnitt mästaren själv regisserat, men några pärlor bjöd han på.Från min spädaste barndom har jag vaga minnen av läkarserien Ben Casey som jag kanske inte något avsnitt av på riktigt. En annan, kanske lite senare läkarserie handlade om Doktor Kildare.
Urhistoria också detta.
I min allra spädaste barndom, innan vi själva hade tv, såg jag ibland på Lassie, Rin-Tin-Tin eller Svarta Hingsten.
Robert Wagner spelade huvudrollen i en rätt kul deckarserie eller heter det så då huvudpersonen är tjuv? som jag inte vet vad den hette på svenska; originaltiteln var "It takes a thief", på finska "Itse teossa"
Så fanns det en lite annorlunda western med en skojare, "Maverick".
Lite tsenare gick en serie om ett järnvägsbygge i västern. Har ingen aning om vad serien hette; minns bara att järnvägsbolaget hette BPS & D. Vad bokstäverna stod för har jag ingen aning om.
Kring 1970 kom en serie om en kille på motorcykel, en reporter som tröttnat på sitt jobb, "Bronson". Lite Lone Rider i modern skepnad. Ser nu på IMDb att där också fanns en figur som hette Inspector Otis...
På söndagar tror jag finsk tv i mitten av sextiotalet visade turvis "Beaver" och en serie som på finska hette "Kolme poikaani" ("Mina tre söner"). Minns inget om den sistnämnda; har en vag bild av att förtexterna skulle ha varit en rätt kul animation med händer som sopade ihop bokstäverna i namnen och släppte ut nya. Ser att det fanns en serie som hette "Father knows best", kan det ha varit den – någon som minns?

Vykort från Helsingfors

Varför ska vykort alltid vara så glassiga, förutsägbara och tråkiga? Mängder av kort från världens metropoler eller varför inte vilka små hålor som helst är nästan sinsemellan utbytbara.
Man kan också vandra andra vägar, som fotografen Pekka Niittyvirta, 31, gjort i Helsinfors.
Han har knäppt vad han har sett och struntat i om resultatet är smickrande för hans hemstad. Bilderna kan ses på fotogalleriet Hippolyte i Helsingfors eller på hans webbplats där man också kan mejla bilderna åt sina vänner. På sajten bläddrar man genom att klicka på själva bilden.
Ska bli intressant att se hur länge vykortet alls överlever i dessa tider då "alla" har kameratelefon. Trots klichémässigheten är vykorten ju ett stycke kulturhistoria och garanterat beständigare än någon MMS-bild.
Är det för övrigt någon som längre minns det gamla postkortet, blankt på ena sidan och med frimärket tryckt i adressfältet. Där fanns det plats för hälsningar!
Det fanns visst också en variant med att färdigt frankerat svarskort där man kunde skriva in sin adress.
Snail-mail reply-function, skulle det väl heta i dag.

Peyton Place (och Bonanza) revisited

Dan Blocker spelade Hoss i Bonanza 1959–72.

En av mina medbloggare, Lotta, kastar i ett färskt inlägg nostalgiska blickar på gammal svartvit tv i allmänhet och långköraren Peyton Place i synnerhet.
Den följde jag med i ganska exakt ett år i slutet av sextiotalet.
Kunde vara kul att se något enstaka avsnitt, men ingenting i tv får mig längre att haka på ändlösa serier.
Blev ändå en smula svartvit-nostalgisk. Vad såg jag på i tv på den tiden?
Hann vara med om både "Bonanza" (danda-danda-danda dan-daaa, danda-danda-danda-danda-daaa) och "Mannen från Virginia"; då "High Chapparal.började rulla hade jag vuxit ur västerntemat. "Ironside" med den rullstolsbundne komissarien var helt i klass med "Perry Mason" med samma Raymond Burr i huvudrollen, så fanns det en serie kting ett tidskriftskomglomerat med olika huvudpersoner i växelvisa avsnitt "Name of the Game", Bill Cosbys genombrott "I Spy", någonting som jag tror helt enkelt hette "FBI", urspungliga och enda riktiga "Mission Impossible"och Mel Brooks praktserie "Agent 86". Finsk tv visade också några elegant engelska serier, bland annat en förlagd till början av seklet som kan ha hetat "Komissarie Reeder" eller något sådant och fransmännen hade sin "Arsene Lupin". Ur inhemsk produktion minnas jag reklam-tv:s "Soldat Svejk" med Matti Varjo i en underbar tolkning av huvudrollen.
Kuriosa: Serien var inspelad i Åbo och rörde sig ofta i kvarteren krfing Puolalaparken och konstmuseet. I ett avsnitt var Svejk och svirade på en tvivelaktig krog. Interiörerna var förmodligen tagna i studio. Men då han steg ut på gatan var det Åbo Svenska samskolas lärarrumsdörr han öppnade! Det tyckte vi elever var rätt kul...
Lördagskvällar hösten 1969 gick en finsk deckarserie där jag minns att man hittade en död man i en frysbox. Jag tror den döde hette Boström.
Skillnaden mot situationen i dag är väl den tidens monokultur, man hade bara sina två kanaler (till skillnad från här i Österbotten ser man inte svensk tv i Åbo) och videon var ännu inte uppfunnen. Alla såg alltså samma program och gårdagens tv var ett samtalsämne på ett helt annat sätt än i dag.
För att byta kanal måste man också stiga upp och gå fram till teven.
Vet du vad en gucka är för någonting? Det visste inte jag heller förrän jag blev upplyst om att den avocadoröra med lax jag presenterade för någon vecka sedan är en typisk gucka. Mängder av guckor finns på en aptitretande blogg kallad guckalandslaget. Enkelt och gott, det mesta.
Ska återkomma till fler tv-minnen då jag fått fundera lite.

Linux som cancer?

Ibland träffar man på de mest häpnadsväckande tankegångar på webben.
Det var min som som tipsade om följande resonemang på en blogg kallad ShelleyTheRepulicanCom:
"Unlike Windows, which is a mature commercial product which is normally included with every new computer, Linux is given away. Now it may not sound like much of a problem, after all there is very little profit in merely giving a product away.
This would be certainly true were in not for the Linux project's seductive Marxist ideology and the effect that it has on 'Blue-State' liberals. Indeed, Linux is so pervasive amongst the blue states and many liberal universities that a leading computer expert Steve Balmer (from Microsoft) described Linux as cancer."
Shelley ser Linux som ett hot mot allt vad Amerika representerar, en pistol mot USA:s hjärta ungefär och får till det att de som skapat Linux också stöder Usama bin Laden i hans vapenköp.
Shelley beskriver också Europa som ett liberalt helvete där brist på moral och förlorade familjevärden härskar i spåret av vänsterliberalers härjningar.
Vi européer är ett märkligt pack om man får tro Shelley:
-Percentage of European children suffering in or from gay marriages: 30
-Percentage of European marriages being divoced as a result of leather or rubber fetishes: 25
-Percentage of Europeans wearing rubber or leather underwear: 29
-Percentage of Europeans that had sex with the same gender: 47
Var tar dom allt ifrån...
Fick för övrigt mejl av min gamle polare Tommy om det där att grilla laxfilé. Tycks vara smartare att först grilla skinnsidan och först sedan köttsidan – filén håller bättre ihop då, säger han, och man slipper gegga på lavastenarna.
Måste prova.

Nackdelen med billiga skivor

Gillar billiga skivor. Köpte i dag en platta med Miles Davis; "Groovin' His Finest Tunes" för bara 4 e. Samma pris (24 mark) en vinyl-LP (det fanns ju inget annat då) kostade för 40 år sedan. Låtar som "Bag's Groove", "Miles Ahead" och "It never Entered My Mind" och "Doxy", sammanlagt tolv spår. Klart prisvärt i sig, alltså.
Men, sedan kommer då detta nästan alltid är så oerhört irriterande med billiga jazzplattor: Det finns ingen information alls om inspelningarna. Inte inspelningsdatum eller -ort, inte ens vem som medverkat. Basic fakta för varje jazzdiggare, man behöver inte ens vara kalenderbitare för att veta vilka sidemen han kör med eller när inspelningarna är gjorda. Tycker också iTunes borde ha en bättre inforfunktion där man vettigt kunde fylla i de medverkande musikerna.
Här har sommarvärmen och varma vindar byts ut i en kylig nordan. Nå ja, fick ju njuta av lite sommar i alla fall.

Apple vann mot Apple. Appleåder?

Apple har segrat mot Apple i en varumärkestvist.
Det vill säga datorjätten mot gamla Beatlesveteraner.
För den som är så ryyyysligt gammal som jag (född 1955) tog det länge innan Apple i första hand var namnet på en dator. Alla som vuxit upp med Beatles på eget skivbolag minns etiketten med ett oskalat äpple på A-sidan och ett uppskuret dito på B-sidan.
De gamla Beatlesarna (heter det så?) äger fortfarande bolaget Apple Corps och detta bolag har haft upprepade rättstvister om namnet och logotypen. För femton år sedan fick datortillverkaren punga ut med 26 miljoner dollar. Nu har en ny rättstvist avgjorts, där en domare fastslagit att Apple får heta Apple också på musiksajten iTunes, berättar bland annat SvD:s och aftonbladet- se:s ekonomisida N24.se.
Trodde McCartney & Co hade pengar så det räcker. Dessutom var Rolling Stones bättre.

För vackert att blogga, igen

Det blev ett veckoslut för vackert för bloggning. Säsonginvigde gasolgrillen med regnbågsfilé, snabbt marinerad i en blandning av olja, citron, dill, rosé- och vitpeppar, lite fiskfond, salt och socker. Smaksatte efteråt med flingsalt.
Grillade utan klocka men med Fingerspitzgefühl och det blev riktigt gott, filén låg på gallret ungefär lika länge som det tog för potatisen att koka.
Hade dock gärna velat få bättre stekyta först; kanske jag lade filén på gallret innan grillen var riktigt het. Nu smulade fisken en hel del och jag fick skrubba både lavastenar, galler och själva grillen. Lite väl jobbigt, så jag kanske håller mig till kött framöver. Har några idéer om att ge fläskfilé viltsmak med en marinad jag klurar på som bäst.
Skrev ledare till veckoslutet om den evigt uppdykande frågan kring kvnnliga präster, eller egentligen motståndarnas rätt till kyrkliga tjänster.
Har svårt att hänga med i resonemanget när en kyrkans man menar att lagen inte ska gälla för sådant som handlar om lärosatser.
Enligt det sättet att tänka måste man ju tillämpa principen på alla trossamfund. Då är det också helt legitimt att hävda den islamska lagens suveränitet över den finländska.

Om flams och flärd

"Det brukar ofta sägas att det är ytligheten som är problemet med dagens svenska journalistik. Det är slarvigt uttryckt. Problemet är inte ytligheten utan grundheten. Tittar man på svensk journalistik i dag ser man att det ofta kan vara de så kallat ytliga ämnena som researchas mest noggrant. Lika ofta är det den så kallat djupa journalistiken som är grund: det är sällan grävarna gräver till botten."
Så skriver Jan Gradvall då han funderar över den svenska jouranalstikens nuläge i en intervju med fenomenet Ebba von Sydow, legend från Expressen och nu chefredaktör för Vecko-Revyn, bara 24 år gammal. Intervjun är gjord för den svenska Publicistklubbens årsbok och ligger också på Gradvalls blogg.
von Sydow har dragit som en höststorm genom svenska media och dragit med sig glamour, kändismingel, lyxaccessoarer i koppling med musiklivet på ett sätt som på nolltid gjorde henne till ett av de hetaste namnen i svensk press.
Det är lätt att fnysa åt von Sydow som bortskämd bimbo och ett hån mot "riktig journalistik", men man ska inte göra det lätt för sig. Det har hon för övrigt inte heller gjort, utan alla som vittnat för Gradvall inför hans intervju talar om hennes enorma flit, arbetskapacitet och hårda krav på sig själv.
Det är en välgjord intervju Gradvall serverar, en intervju som också visar på en Ebba von Sydow som visserligen gjort ett brand av sitt sätt att skriva om flams och flärd men samtdigt driver med fenomenet.
"När du beskriver världen du skildrar, där fem centimeter på ett byxben hit eller dit beskrivs som livsavgörande, så framgår humorn i det hela. Men humorn framgår inte för de som inte förstår sammanhanget.
’Men det är ju det som är roligt. Att driva lite med dom. När jag skulle börja med min blogg på Expressen kom jag dit tidigt på morgonen. Blogg var något nytt, jag var en av de första på tidningen som började. De hade regnat på vägen dit och jag funderade: ’Vad skriver man egentligen i en blogg?’ Till slut skrev jag bara vad som hänt den morgonen. Att jag powerwalkat till jobbet och fick regnfläckar på min Gucci-väska. Oj, vad arga folk blev. Det strömmande in mail och telefonsamtal. Hur kunde en journalist på en av Sveriges största tidningar oroa sig för regnfläckar på sin Gucci-väska? Hallå, det var på skoj.’”
Själv läser jag sällan modetips (det syns, säger de som känner mig) eller senaste nytt om kroglivet kring Stureplan. Vecko-Revyn tycker jag är kvalificerat trams med diskutabla värderingar.
Men så tillhör jag knappast målgruppen heller.
Jag tror ändå inte vi som journalister ska sätta oss på för höga hästar. Dagstidningens främsta uppgift är fortfarande att bevaka samhället och ligga på nyhetsströmmarna. Samtidigt måste vi inse att frågor om livsstil och konsumtion är centrala för många läsare. Dem vill vi också ha kvar. Det finns plats för en och annan liten ebba von s också i finlandssvensk press. Och lite ironisk distans är inte heller fel.
Spikade en närbesläktad tes om kulturjournalistiken nyligen, "vi ska skriva analytiskt om populärkultur och förståeligt om elitkultur".
En gång konstaterade jag glad och nöjd att jag begript allt Sven-Erik Klinkmann skrivit i en artikel. Vid en närmare koll upptäckte jag att det var Kaj Hedman som skrivit den...

Bor du i Toijala?

Om du bor i Toijala, har terva.net som isp, kör Mac OS x och besökte min blogg 13:56:08 – hör av dig. Du var besökare nummer 5.000. E-postadressen hittar du här.

Snart säger det pling

En av räknarna här nedan närmar sig 5.000-strecket.
Maila mig om du ser siffran 5.000 i den nedre räknaren. Det ska ju firas!

Otis

Detta är inte ett foto

Se på bilden här ovan. Det är inte ett foto, utan en målning. Eller vad ska man kalla det när en konstnär skapar en bild från scratch i Photoshop och Illustrator?
Upphovsmannen, amerikanen Bert Monroy, har ägnat 2.000 arbetstimmar åt att "måla" denna bild, som består av bland annat 50 Photoshopfiler med sammanlagt 15.000 lager och 250.000 banor.
Elva månader tog det Monroy att bli färdig med bilden. Tipset fick jag på Moderskeppet, Monroy själv berättar om arbetet på sin webbplats. Kommentar från vår fotoavdelning: "Det är sånt redaktörer vill ha då man har fem minuter kvar av sin arbetstid"....
Iofs har konstnärer i decennier gjort liknande grejor; fotorealism med färgspruta, och de 2.000 arbetstimmarna gör ju att bilder som denna inte är något man gör till vardags.
Ändå manar prestationen till eftertanke om bildens; fotografiets, värde som dokument och bevis i den digitala eran.
Bland pressfotografer och bildjournalister pågår en debatt om man alls ska få använda klonverktyget i PS ens för små korrigeringar. Också denna debatt har haft en avnämare på Moderskeppet. Någon frågade sig vad det är för skilland om man tar bort en ful servett på riktigt eller efteråt med klonverktyget.
Visst manipulerade man bilder också på den analoga tiden, inte bara i öststatspropagandan, och gränsen mellan normala ingrepp i syfte att åstadkomma en bättre bild och direkt förfalskning är flytande.
Men verktygen i PS är så lättillgängliga och lätta att lära sig att frestelsen att gripa in i verkligheten kan var stor.
På den gamla goda (?) tiden kunde man alltid kräva att få se negativet; oroginalet till en bild man misstänkte vara manipulerad, och bara en mycket ambitiös förfalskare gjorde sig omaket att skapa ett falskt negativ baserat på sina manipulationer.
Nu finns det inget skyddat original; bildfilen består av en serie ettor och nollor. Det är omöjligt att avgöra huruvida några av dem bytt plats.
Vi ska inte avhända oss möjligheten att leka med pixlarna, men låt oss lämna verklighetsförfalskningen åt konstnärerna och sträva till dokumentarism i pressfotot.

Åter i ledet

Åter i jobb efter en skön helg. Vilket kanonväder!
Trots det inga problem ställa om för jobb igen; har hunnit skriva ledare för morgondagen; är ska vi nu säga lindrigt skeptisk till att man uppnår medborgarlön genom att kasta sten på brandkår och polis som man gjorde i Helsingfors.
Det tragiska är att man misskrediterar en fråga som borde tillägnas allvarlig samhällsdebatt.
Hittade en bra blogg om mat, där tre matglada vänner tipsar om restauranger och god mat ur egen panna. De för bland annat en givande diskussion om brittisk mat som de ger med beröm godkänt.
Själv bjöd jag under Valborgshelgen på en improviserad avocadogegga. Tacksamt för ett mera säljande namn!
Tog alltså fram matberedaren, skivade ned ett par avocadon (de kunde ha varit lite mognare), pressade med detsamma över lite citron, slängde dit en liten vitlöksklyfta och pressade ned några kläm majonäs ur tub. Körde till en jämn smet, klippte ned ett par urkärnade tomater, ett par skivor gravlax och en näv dill och körde snabbt, snabbt lite till.
En kall Chablis smakade gått till detta som åts till vitt bröd.

Webbjournalistik och Valborg

Webbjournalistiken hittar ständigt nya vägar att visa sin styrka. På Cyberjournalist.com finns en notis om hur NY Times kartagt brott mot liv i New York under tre års tid, och skapat en klickbar karta/satellitbild med hjälp av Google Maps med fakta om alla mord och dråp. Informativt, åskådligt och nästan omöjligt att åstadkomma med tryckt grafik.
Och en kreativ användning av ett kraftfullt verktyg som alla i princip har tillgång till, men antar att det finns något ekonomiskt arrangeman mellan NYT och Google om användningen.
Webben är en resurs för tidningarna som har maskineriet att insamla, bearbeta och ´distribuera information.
Den självklara kanalen har varit den tryckta tidningen, men alldeles uppenbart är det tryckta scoppet redan nu mer eller4 mindre dött. Allt måste ut så fort som möjligt. Utmaningen blir dels att få betalt för detta - webbkonsumenterna vill inte betala - och skapa ett behov att det tilläggsvärde den tryckta tidningen erbjuder.
Vissa saker kan gott flytta ut. Finländska tidningar har av hävd satt ett jättejobb och ägnat massor med sidor åt att räkna upp ordensmottagare och befordrade på självständighetsddagen, och på finlandssvenska tidningar har vi slitit och skaffat oss gråa hår med att redigera listorna över stipendietagare och prisbelönta då fonderna öppnat sina kranar.
I våras visade Hufvudstadsbladet vägen med att bara ha en kort sammanfattning i prasselbladet och ange länken till den fulständiga listan.
Den vägen tror jag vi alla ska vandra.
Jag anser också att det är ganska meningslöst med dagliga börskurser i den tryckta tidningen; de som är beroende av den informationen hittar nog snabbare kanaler. Men jag kan ha fel; så här skriver Cyberjournalist i en nnan notis:
"Readers want stock listings back
Dozens of newspapers are slowly reducing or eliminating their stock listings from the print paper, referring readers online instead in an attempt to save newsprint costs. After the Minneapolis Star Tribune did so, about 600 readers contacted the paper to say they were unhappy. "The reality is that more and more people are searching for that information online because it's more current and it's more detailed on the Web than it is in print," said Duchesne Drew, assistant managing editor for business. "There comes a time when devoting that much space to stock and fund listings doesn't make sense. For us, that time came this week. For other papers, including the New York Times, the Los Angeles Times and the Chicago Tribune, the change came weeks or months ago."
Bilden ovan har inget med det här resonemanget att göra. Den tog jag i går kväll, på Valborgsmässoafton, vid Fäboda kaffestuga i Jakobstad. Kvällen var ljum, havet svallade fritt och klipporna var solvarma, men än fanns det påminnelser om vintern som varit.

Skuggesidan av bloggandet

Bloggvärlden är inte bara stor. Nu börjar den kosta också. DN skriver i sin nätupplaga att kända/legendariska/ökända/beryktade Expressenkrönikören Linda Skugge ska börja ta betalt för besök på en ny blogg hon tydligen öppnar i privat regi. För ett engångspris på 69 kronor får man följa med hennes graviditet.
Intresseklubben hissar flaggan.
DN frågar Linda om inte prislappen strider mot själva bloggandets idé.
"Det är skillnad på ’riktiga’ bloggare och fejkbloggare som jag. Mitt yrke är att skriva. Äkta bloggare har ett annat yrke vid sidan om".
Hum hum. Trodde Skugge hade hyfsat betalt på Expressen.
Fenomenet uppmärksammas också på norska bloggtidningen - heter det kanske så? - Sonitus, en mycket innehållslik sajt, för övrigt.
Noterar för övrigt att bloggtoppen som jag skrev om i går är på väg att aktiveras igen, nu på ny server.

Ett inlägg av 1,2 miljoner

Påmins ständigt om hur stor bloggvärlden blivit.
Sigge Eklund hade en egen välbesökt bloggplats kring bloggandet, men verkar numera inom ramen för Aftonbladets bloggportal.
Eklund citerar den amerikanska bloggsajten Technorati som kommer med statistik om bloggboomen i världen.
- Det finns idag minst 35,3 miljoner bloggar
- Bloggvärlden fördubblas var sjätte månad (Den är därmed nästan dubbelt större nu än då jag startade i december!)
- Bloggvärlden är 60 gånger större än för 3 år sen
- I snitt startas det en ny blogg varje sekund
- 19,4 miljoner bloggare (55 procent) är fortfarande aktiva 3 månader efter de startade sin blogg
- Det skapas minst 1,2 miljoner blogginlägg varje dag (55.000 i timmen).
I en sådan värld är det lätt att gå vilse. Fram till för några dagar sedan hade man lite hjälp av svenska sajten bloggtoppen, men den har plötsligt gått upp i rök. Då man försöker logga in på den får man meddelandet "This site has been suspended."
Debattörer på kulturbloggen spekulerar bland annat i att det kunde vara internetvärden som stängt av platsen på grund av alltför stor trafik; varje besök på någon av de bloggar som finns (fanns) listade på bloggtoppen föranleder ju mededelanden som stjäl bandbredd.
Själva rangordningen efter besöksfrekvens kan ju vara av begränsat intresse; men själv har jag hittat till flera bra bloggar genom bloggtoppens kategoriindelning.
Nå, snart dyker det väl upp andra som tar upp den fallna manteln.

Domarlek

Bråket om Da Vinci-koden har tagit en ny vändning. Flera tidningar, bland annat The Guardian, rapporterar i dag att Peter Smith, domaren som dömde i plagiatmålet, planterat en egen kod i domslutet. I det 71-sidiga dokumentet finns ett antal omotiverade kursiveringar som under några veckor förbryllat dem som tagit del av domslutet.
Nu visar det sig att domaren – påstår han i alla fall – skrivit i ett dolt budskap i det kursiva.
Kul typ, domaren, men ska man faktiskt skoja till allvarsamma ting. Eller är detta ytterligare ett nytt marknadsföringstrick kring en redan miljonsäljande bok?
Nämnde i går ett gott vittvin vars namn jag inte kom ihåg. Kollade tombuteljen, det hette Ormarine Carte Noire Picepoul de Pinet 2003, väl värt de drygt 7 e vinet kostade.
Ångrar mig också en smula över mitt val till "bästa låt". På gårdagens kvällspromenad lade jag "Summertime" på repeat, men inte med Miles utan med Coltrane. Kanske en humörfråga, men nog känns Trane mera relevant, levande och laddad än Miles. En väldigt urban, rå och samtidigt sensuell "Summertime" som redan i ed första takterna av första chorus glider ifrån Greshwin både i melodi och frasering; gillar speciellt Tranes arroganta frasering i den här låten. Och vilken ton!