Showandets olidliga lätthet

Var på fest i går kväll då kollegan Vasabladet fyllde 150 år och firade med konsert i Botniahallen. Vilken konsert!
Kring fenomenala Närpes Skolmusikkår hade man byggt en show som höll rent professionell klass. Elegant, roligt, ledigt - helt i klass vad proffsen på svensk tv åstadkommer som bäst. Ändå var många av dem på scen amatörer.
För att göra något så här bra räcker det inte med att kunna sjunga och spela; vara bra på det man kan. Man måste ha en avslappnad attityd, våga leka , ha lite distans till sig själv och inte ta sig helt på allvar.
Har ofta jämfört melodiofestivalfinalerna i Finland och Sverige. Visst gör dom sitt bästa i Tammerfors också, men då det vill bli så pinsamt...
Antingen uppstyltat högtidligt, som en glassig version av en skolavslutning, eller plumpt och platt, "tekohauska" som finnen säger.
Det finns något att tillavarons olidliga lätthet som den finska underhållningen tycks ha så svårt att nå, torts att man har så många fantastiska artister. Närpesborna som stod för det mesta av gårdagens showande må tala ett obegripligt tungomål (ryktet om detta är dock klart överdrivet) men visar upp den mest fantastiska showattityd jag mött på i Finland.
Artisterna då?
Bara ett enda axplock: Lägg namnet Hilde Losvik på minnet.
Tjejen är elva år, liten och späd som en älva. Men vilken röst! Stor, stark, klangfull och fyllig som kom den från en minst tio år äldre strupe.
Släng dig i väggen, Carola - snart kommer Hilde!