Otis kulturblogg

Har alltså flyttat

2006-07-16T21:06:00.000+03:00

Men detta har jag ju berättat förr.
Gör detta bara för att hålla denna blogg vid liv. Man måste kanske uppdatera den då och då för att den inte ska försvinna.
Välkommen tilll Otis nya kulturblogg.

Alltså, på annan ort...

2006-05-23T13:37:00.000+03:00

Har fortfarande en del besök på denna plats, men har slutat uppdatera. Att jag alls skriver nu beror på att jag har för mig att man måste uppdatera då och då för att inte avaktiveras. Vill ju ha tillgång till alla miuna gamla inlägg.
Finns alltså sedan någon vecka på den finlandssvenska bloggportal jag varit med och skapat.

Jag har flyttat

2006-05-15T11:43:00.000+03:00

Otis kulturblogg – nu Otis nya kulturblogg, har flyttat, och ligger nu på den nya finlandssvenska bloggportalen bloggen.fi.
Bloggen.fi är Jakobstads Tidnings, Vasabladets och Syd-Österbottens gemsamma satsning på en finlandssvensk bloggemenskap och öppnas i dag måndag.
På portalen hittar du länkar till de hetaste finlandssvenska bloggarna och kan i tre snabba steg gratis sätta upp din egen.
Vi träffas på bloggen.fi!

Showandets olidliga lätthet

2006-05-14T17:20:00.000+03:00

Var på fest i går kväll då kollegan Vasabladet fyllde 150 år och firade med konsert i Botniahallen. Vilken konsert!
Kring fenomenala Närpes Skolmusikkår hade man byggt en show som höll rent professionell klass. Elegant, roligt, ledigt - helt i klass vad proffsen på svensk tv åstadkommer som bäst. Ändå var många av dem på scen amatörer.
För att göra något så här bra räcker det inte med att kunna sjunga och spela; vara bra på det man kan. Man måste ha en avslappnad attityd, våga leka , ha lite distans till sig själv och inte ta sig helt på allvar.
Har ofta jämfört melodiofestivalfinalerna i Finland och Sverige. Visst gör dom sitt bästa i Tammerfors också, men då det vill bli så pinsamt...
Antingen uppstyltat högtidligt, som en glassig version av en skolavslutning, eller plumpt och platt, "tekohauska" som finnen säger.
Det finns något att tillavarons olidliga lätthet som den finska underhållningen tycks ha så svårt att nå, torts att man har så många fantastiska artister. Närpesborna som stod för det mesta av gårdagens showande må tala ett obegripligt tungomål (ryktet om detta är dock klart överdrivet) men visar upp den mest fantastiska showattityd jag mött på i Finland.
Artisterna då?
Bara ett enda axplock: Lägg namnet Hilde Losvik på minnet.
Tjejen är elva år, liten och späd som en älva. Men vilken röst! Stor, stark, klangfull och fyllig som kom den från en minst tio år äldre strupe.
Släng dig i väggen, Carola - snart kommer Hilde!

Mera tv-nostalgi

2006-05-12T15:08:00.000+03:00

Lovade återkomma till gamla tv-serier. Bläddrade på en sajt kallad Fiftiesweb, och påmindes om en rad amerikanska serier jag slukade i knatteåldern. Måste hitta någon annan plats för att koppla på minnet om europeiska och inhemska serier.
Hitchcock presenterar var en given favorit. Det var ju inte många avsnitt mästaren själv regisserat, men några pärlor bjöd han på.Från min spädaste barndom har jag vaga minnen av läkarserien Ben Casey som jag kanske inte något avsnitt av på riktigt. En annan, kanske lite senare läkarserie handlade om Doktor Kildare.
Urhistoria också detta.
I min allra spädaste barndom, innan vi själva hade tv, såg jag ibland på Lassie, Rin-Tin-Tin eller Svarta Hingsten.
Robert Wagner spelade huvudrollen i en rätt kul deckarserie eller heter det så då huvudpersonen är tjuv? som jag inte vet vad den hette på svenska; originaltiteln var "It takes a thief", på finska "Itse teossa"
Så fanns det en lite annorlunda western med en skojare, "Maverick".
Lite tsenare gick en serie om ett järnvägsbygge i västern. Har ingen aning om vad serien hette; minns bara att järnvägsbolaget hette BPS & D. Vad bokstäverna stod för har jag ingen aning om.
Kring 1970 kom en serie om en kille på motorcykel, en reporter som tröttnat på sitt jobb, "Bronson". Lite Lone Rider i modern skepnad. Ser nu på IMDb att där också fanns en figur som hette Inspector Otis...
På söndagar tror jag finsk tv i mitten av sextiotalet visade turvis "Beaver" och en serie som på finska hette "Kolme poikaani" ("Mina tre söner"). Minns inget om den sistnämnda; har en vag bild av att förtexterna skulle ha varit en rätt kul animation med händer som sopade ihop bokstäverna i namnen och släppte ut nya. Ser att det fanns en serie som hette "Father knows best", kan det ha varit den – någon som minns?

Vykort från Helsingfors

2006-05-12T14:48:00.000+03:00

Varför ska vykort alltid vara så glassiga, förutsägbara och tråkiga? Mängder av kort från världens metropoler eller varför inte vilka små hålor som helst är nästan sinsemellan utbytbara.
Man kan också vandra andra vägar, som fotografen Pekka Niittyvirta, 31, gjort i Helsinfors.
Han har knäppt vad han har sett och struntat i om resultatet är smickrande för hans hemstad. Bilderna kan ses på fotogalleriet Hippolyte i Helsingfors eller på hans webbplats där man också kan mejla bilderna åt sina vänner. På sajten bläddrar man genom att klicka på själva bilden.
Ska bli intressant att se hur länge vykortet alls överlever i dessa tider då "alla" har kameratelefon. Trots klichémässigheten är vykorten ju ett stycke kulturhistoria och garanterat beständigare än någon MMS-bild.
Är det för övrigt någon som längre minns det gamla postkortet, blankt på ena sidan och med frimärket tryckt i adressfältet. Där fanns det plats för hälsningar!
Det fanns visst också en variant med att färdigt frankerat svarskort där man kunde skriva in sin adress.
Snail-mail reply-function, skulle det väl heta i dag.

Peyton Place (och Bonanza) revisited

2006-05-11T15:34:00.000+03:00

Dan Blocker spelade Hoss i Bonanza 1959–72.

En av mina medbloggare, Lotta, kastar i ett färskt inlägg nostalgiska blickar på gammal svartvit tv i allmänhet och långköraren Peyton Place i synnerhet.
Den följde jag med i ganska exakt ett år i slutet av sextiotalet.
Kunde vara kul att se något enstaka avsnitt, men ingenting i tv får mig längre att haka på ändlösa serier.
Blev ändå en smula svartvit-nostalgisk. Vad såg jag på i tv på den tiden?
Hann vara med om både "Bonanza" (danda-danda-danda dan-daaa, danda-danda-danda-danda-daaa) och "Mannen från Virginia"; då "High Chapparal.började rulla hade jag vuxit ur västerntemat. "Ironside" med den rullstolsbundne komissarien var helt i klass med "Perry Mason" med samma Raymond Burr i huvudrollen, så fanns det en serie kting ett tidskriftskomglomerat med olika huvudpersoner i växelvisa avsnitt "Name of the Game", Bill Cosbys genombrott "I Spy", någonting som jag tror helt enkelt hette "FBI", urspungliga och enda riktiga "Mission Impossible"och Mel Brooks praktserie "Agent 86". Finsk tv visade också några elegant engelska serier, bland annat en förlagd till början av seklet som kan ha hetat "Komissarie Reeder" eller något sådant och fransmännen hade sin "Arsene Lupin". Ur inhemsk produktion minnas jag reklam-tv:s "Soldat Svejk" med Matti Varjo i en underbar tolkning av huvudrollen.
Kuriosa: Serien var inspelad i Åbo och rörde sig ofta i kvarteren krfing Puolalaparken och konstmuseet. I ett avsnitt var Svejk och svirade på en tvivelaktig krog. Interiörerna var förmodligen tagna i studio. Men då han steg ut på gatan var det Åbo Svenska samskolas lärarrumsdörr han öppnade! Det tyckte vi elever var rätt kul...
Lördagskvällar hösten 1969 gick en finsk deckarserie där jag minns att man hittade en död man i en frysbox. Jag tror den döde hette Boström.
Skillnaden mot situationen i dag är väl den tidens monokultur, man hade bara sina två kanaler (till skillnad från här i Österbotten ser man inte svensk tv i Åbo) och videon var ännu inte uppfunnen. Alla såg alltså samma program och gårdagens tv var ett samtalsämne på ett helt annat sätt än i dag.
För att byta kanal måste man också stiga upp och gå fram till teven.
Vet du vad en gucka är för någonting? Det visste inte jag heller förrän jag blev upplyst om att den avocadoröra med lax jag presenterade för någon vecka sedan är en typisk gucka. Mängder av guckor finns på en aptitretande blogg kallad guckalandslaget. Enkelt och gott, det mesta.
Ska återkomma till fler tv-minnen då jag fått fundera lite.

Linux som cancer?

2006-05-10T11:47:00.000+03:00

Ibland träffar man på de mest häpnadsväckande tankegångar på webben.
Det var min som som tipsade om följande resonemang på en blogg kallad ShelleyTheRepulicanCom:
"Unlike Windows, which is a mature commercial product which is normally included with every new computer, Linux is given away. Now it may not sound like much of a problem, after all there is very little profit in merely giving a product away.
This would be certainly true were in not for the Linux project's seductive Marxist ideology and the effect that it has on 'Blue-State' liberals. Indeed, Linux is so pervasive amongst the blue states and many liberal universities that a leading computer expert Steve Balmer (from Microsoft) described Linux as cancer."
Shelley ser Linux som ett hot mot allt vad Amerika representerar, en pistol mot USA:s hjärta ungefär och får till det att de som skapat Linux också stöder Usama bin Laden i hans vapenköp.
Shelley beskriver också Europa som ett liberalt helvete där brist på moral och förlorade familjevärden härskar i spåret av vänsterliberalers härjningar.
Vi européer är ett märkligt pack om man får tro Shelley:
-Percentage of European children suffering in or from gay marriages: 30
-Percentage of European marriages being divoced as a result of leather or rubber fetishes: 25
-Percentage of Europeans wearing rubber or leather underwear: 29
-Percentage of Europeans that had sex with the same gender: 47
Var tar dom allt ifrån...
Fick för övrigt mejl av min gamle polare Tommy om det där att grilla laxfilé. Tycks vara smartare att först grilla skinnsidan och först sedan köttsidan – filén håller bättre ihop då, säger han, och man slipper gegga på lavastenarna.
Måste prova.

Nackdelen med billiga skivor

2006-05-09T20:52:00.000+03:00

Gillar billiga skivor. Köpte i dag en platta med Miles Davis; "Groovin' His Finest Tunes" för bara 4 e. Samma pris (24 mark) en vinyl-LP (det fanns ju inget annat då) kostade för 40 år sedan. Låtar som "Bag's Groove", "Miles Ahead" och "It never Entered My Mind" och "Doxy", sammanlagt tolv spår. Klart prisvärt i sig, alltså.
Men, sedan kommer då detta nästan alltid är så oerhört irriterande med billiga jazzplattor: Det finns ingen information alls om inspelningarna. Inte inspelningsdatum eller -ort, inte ens vem som medverkat. Basic fakta för varje jazzdiggare, man behöver inte ens vara kalenderbitare för att veta vilka sidemen han kör med eller när inspelningarna är gjorda. Tycker också iTunes borde ha en bättre inforfunktion där man vettigt kunde fylla i de medverkande musikerna.
Här har sommarvärmen och varma vindar byts ut i en kylig nordan. Nå ja, fick ju njuta av lite sommar i alla fall.

Apple vann mot Apple. Appleåder?

2006-05-08T15:13:00.000+03:00

Apple har segrat mot Apple i en varumärkestvist.
Det vill säga datorjätten mot gamla Beatlesveteraner.
För den som är så ryyyysligt gammal som jag (född 1955) tog det länge innan Apple i första hand var namnet på en dator. Alla som vuxit upp med Beatles på eget skivbolag minns etiketten med ett oskalat äpple på A-sidan och ett uppskuret dito på B-sidan.
De gamla Beatlesarna (heter det så?) äger fortfarande bolaget Apple Corps och detta bolag har haft upprepade rättstvister om namnet och logotypen. För femton år sedan fick datortillverkaren punga ut med 26 miljoner dollar. Nu har en ny rättstvist avgjorts, där en domare fastslagit att Apple får heta Apple också på musiksajten iTunes, berättar bland annat SvD:s och aftonbladet- se:s ekonomisida N24.se.
Trodde McCartney & Co hade pengar så det räcker. Dessutom var Rolling Stones bättre.

För vackert att blogga, igen

2006-05-08T14:28:00.000+03:00

Det blev ett veckoslut för vackert för bloggning. Säsonginvigde gasolgrillen med regnbågsfilé, snabbt marinerad i en blandning av olja, citron, dill, rosé- och vitpeppar, lite fiskfond, salt och socker. Smaksatte efteråt med flingsalt.
Grillade utan klocka men med Fingerspitzgefühl och det blev riktigt gott, filén låg på gallret ungefär lika länge som det tog för potatisen att koka.
Hade dock gärna velat få bättre stekyta först; kanske jag lade filén på gallret innan grillen var riktigt het. Nu smulade fisken en hel del och jag fick skrubba både lavastenar, galler och själva grillen. Lite väl jobbigt, så jag kanske håller mig till kött framöver. Har några idéer om att ge fläskfilé viltsmak med en marinad jag klurar på som bäst.
Skrev ledare till veckoslutet om den evigt uppdykande frågan kring kvnnliga präster, eller egentligen motståndarnas rätt till kyrkliga tjänster.
Har svårt att hänga med i resonemanget när en kyrkans man menar att lagen inte ska gälla för sådant som handlar om lärosatser.
Enligt det sättet att tänka måste man ju tillämpa principen på alla trossamfund. Då är det också helt legitimt att hävda den islamska lagens suveränitet över den finländska.

Om flams och flärd

2006-05-05T13:26:00.000+03:00

"Det brukar ofta sägas att det är ytligheten som är problemet med dagens svenska journalistik. Det är slarvigt uttryckt. Problemet är inte ytligheten utan grundheten. Tittar man på svensk journalistik i dag ser man att det ofta kan vara de så kallat ytliga ämnena som researchas mest noggrant. Lika ofta är det den så kallat djupa journalistiken som är grund: det är sällan grävarna gräver till botten."
Så skriver Jan Gradvall då han funderar över den svenska jouranalstikens nuläge i en intervju med fenomenet Ebba von Sydow, legend från Expressen och nu chefredaktör för Vecko-Revyn, bara 24 år gammal. Intervjun är gjord för den svenska Publicistklubbens årsbok och ligger också på Gradvalls blogg.
von Sydow har dragit som en höststorm genom svenska media och dragit med sig glamour, kändismingel, lyxaccessoarer i koppling med musiklivet på ett sätt som på nolltid gjorde henne till ett av de hetaste namnen i svensk press.
Det är lätt att fnysa åt von Sydow som bortskämd bimbo och ett hån mot "riktig journalistik", men man ska inte göra det lätt för sig. Det har hon för övrigt inte heller gjort, utan alla som vittnat för Gradvall inför hans intervju talar om hennes enorma flit, arbetskapacitet och hårda krav på sig själv.
Det är en välgjord intervju Gradvall serverar, en intervju som också visar på en Ebba von Sydow som visserligen gjort ett brand av sitt sätt att skriva om flams och flärd men samtdigt driver med fenomenet.
"När du beskriver världen du skildrar, där fem centimeter på ett byxben hit eller dit beskrivs som livsavgörande, så framgår humorn i det hela. Men humorn framgår inte för de som inte förstår sammanhanget.
’Men det är ju det som är roligt. Att driva lite med dom. När jag skulle börja med min blogg på Expressen kom jag dit tidigt på morgonen. Blogg var något nytt, jag var en av de första på tidningen som började. De hade regnat på vägen dit och jag funderade: ’Vad skriver man egentligen i en blogg?’ Till slut skrev jag bara vad som hänt den morgonen. Att jag powerwalkat till jobbet och fick regnfläckar på min Gucci-väska. Oj, vad arga folk blev. Det strömmande in mail och telefonsamtal. Hur kunde en journalist på en av Sveriges största tidningar oroa sig för regnfläckar på sin Gucci-väska? Hallå, det var på skoj.’”
Själv läser jag sällan modetips (det syns, säger de som känner mig) eller senaste nytt om kroglivet kring Stureplan. Vecko-Revyn tycker jag är kvalificerat trams med diskutabla värderingar.
Men så tillhör jag knappast målgruppen heller.
Jag tror ändå inte vi som journalister ska sätta oss på för höga hästar. Dagstidningens främsta uppgift är fortfarande att bevaka samhället och ligga på nyhetsströmmarna. Samtidigt måste vi inse att frågor om livsstil och konsumtion är centrala för många läsare. Dem vill vi också ha kvar. Det finns plats för en och annan liten ebba von s också i finlandssvensk press. Och lite ironisk distans är inte heller fel.
Spikade en närbesläktad tes om kulturjournalistiken nyligen, "vi ska skriva analytiskt om populärkultur och förståeligt om elitkultur".
En gång konstaterade jag glad och nöjd att jag begript allt Sven-Erik Klinkmann skrivit i en artikel. Vid en närmare koll upptäckte jag att det var Kaj Hedman som skrivit den...

Bor du i Toijala?

2006-05-04T14:46:00.000+03:00

Om du bor i Toijala, har terva.net som isp, kör Mac OS x och besökte min blogg 13:56:08 – hör av dig. Du var besökare nummer 5.000. E-postadressen hittar du här.

Snart säger det pling

2006-05-04T13:22:00.000+03:00

En av räknarna här nedan närmar sig 5.000-strecket.
Maila mig om du ser siffran 5.000 i den nedre räknaren. Det ska ju firas!

Otis

Detta är inte ett foto

2006-05-04T12:49:00.000+03:00

Se på bilden här ovan. Det är inte ett foto, utan en målning. Eller vad ska man kalla det när en konstnär skapar en bild från scratch i Photoshop och Illustrator?
Upphovsmannen, amerikanen Bert Monroy, har ägnat 2.000 arbetstimmar åt att "måla" denna bild, som består av bland annat 50 Photoshopfiler med sammanlagt 15.000 lager och 250.000 banor.
Elva månader tog det Monroy att bli färdig med bilden. Tipset fick jag på Moderskeppet, Monroy själv berättar om arbetet på sin webbplats. Kommentar från vår fotoavdelning: "Det är sånt redaktörer vill ha då man har fem minuter kvar av sin arbetstid"....
Iofs har konstnärer i decennier gjort liknande grejor; fotorealism med färgspruta, och de 2.000 arbetstimmarna gör ju att bilder som denna inte är något man gör till vardags.
Ändå manar prestationen till eftertanke om bildens; fotografiets, värde som dokument och bevis i den digitala eran.
Bland pressfotografer och bildjournalister pågår en debatt om man alls ska få använda klonverktyget i PS ens för små korrigeringar. Också denna debatt har haft en avnämare på Moderskeppet. Någon frågade sig vad det är för skilland om man tar bort en ful servett på riktigt eller efteråt med klonverktyget.
Visst manipulerade man bilder också på den analoga tiden, inte bara i öststatspropagandan, och gränsen mellan normala ingrepp i syfte att åstadkomma en bättre bild och direkt förfalskning är flytande.
Men verktygen i PS är så lättillgängliga och lätta att lära sig att frestelsen att gripa in i verkligheten kan var stor.
På den gamla goda (?) tiden kunde man alltid kräva att få se negativet; oroginalet till en bild man misstänkte vara manipulerad, och bara en mycket ambitiös förfalskare gjorde sig omaket att skapa ett falskt negativ baserat på sina manipulationer.
Nu finns det inget skyddat original; bildfilen består av en serie ettor och nollor. Det är omöjligt att avgöra huruvida några av dem bytt plats.
Vi ska inte avhända oss möjligheten att leka med pixlarna, men låt oss lämna verklighetsförfalskningen åt konstnärerna och sträva till dokumentarism i pressfotot.

Åter i ledet

2006-05-02T13:04:00.000+03:00

Åter i jobb efter en skön helg. Vilket kanonväder!
Trots det inga problem ställa om för jobb igen; har hunnit skriva ledare för morgondagen; är ska vi nu säga lindrigt skeptisk till att man uppnår medborgarlön genom att kasta sten på brandkår och polis som man gjorde i Helsingfors.
Det tragiska är att man misskrediterar en fråga som borde tillägnas allvarlig samhällsdebatt.
Hittade en bra blogg om mat, där tre matglada vänner tipsar om restauranger och god mat ur egen panna. De för bland annat en givande diskussion om brittisk mat som de ger med beröm godkänt.
Själv bjöd jag under Valborgshelgen på en improviserad avocadogegga. Tacksamt för ett mera säljande namn!
Tog alltså fram matberedaren, skivade ned ett par avocadon (de kunde ha varit lite mognare), pressade med detsamma över lite citron, slängde dit en liten vitlöksklyfta och pressade ned några kläm majonäs ur tub. Körde till en jämn smet, klippte ned ett par urkärnade tomater, ett par skivor gravlax och en näv dill och körde snabbt, snabbt lite till.
En kall Chablis smakade gått till detta som åts till vitt bröd.

Webbjournalistik och Valborg

2006-05-01T15:39:00.000+03:00

Webbjournalistiken hittar ständigt nya vägar att visa sin styrka. På Cyberjournalist.com finns en notis om hur NY Times kartagt brott mot liv i New York under tre års tid, och skapat en klickbar karta/satellitbild med hjälp av Google Maps med fakta om alla mord och dråp. Informativt, åskådligt och nästan omöjligt att åstadkomma med tryckt grafik.
Och en kreativ användning av ett kraftfullt verktyg som alla i princip har tillgång till, men antar att det finns något ekonomiskt arrangeman mellan NYT och Google om användningen.
Webben är en resurs för tidningarna som har maskineriet att insamla, bearbeta och ´distribuera information.
Den självklara kanalen har varit den tryckta tidningen, men alldeles uppenbart är det tryckta scoppet redan nu mer eller4 mindre dött. Allt måste ut så fort som möjligt. Utmaningen blir dels att få betalt för detta - webbkonsumenterna vill inte betala - och skapa ett behov att det tilläggsvärde den tryckta tidningen erbjuder.
Vissa saker kan gott flytta ut. Finländska tidningar har av hävd satt ett jättejobb och ägnat massor med sidor åt att räkna upp ordensmottagare och befordrade på självständighetsddagen, och på finlandssvenska tidningar har vi slitit och skaffat oss gråa hår med att redigera listorna över stipendietagare och prisbelönta då fonderna öppnat sina kranar.
I våras visade Hufvudstadsbladet vägen med att bara ha en kort sammanfattning i prasselbladet och ange länken till den fulständiga listan.
Den vägen tror jag vi alla ska vandra.
Jag anser också att det är ganska meningslöst med dagliga börskurser i den tryckta tidningen; de som är beroende av den informationen hittar nog snabbare kanaler. Men jag kan ha fel; så här skriver Cyberjournalist i en nnan notis:
"Readers want stock listings back
Dozens of newspapers are slowly reducing or eliminating their stock listings from the print paper, referring readers online instead in an attempt to save newsprint costs. After the Minneapolis Star Tribune did so, about 600 readers contacted the paper to say they were unhappy. "The reality is that more and more people are searching for that information online because it's more current and it's more detailed on the Web than it is in print," said Duchesne Drew, assistant managing editor for business. "There comes a time when devoting that much space to stock and fund listings doesn't make sense. For us, that time came this week. For other papers, including the New York Times, the Los Angeles Times and the Chicago Tribune, the change came weeks or months ago."
Bilden ovan har inget med det här resonemanget att göra. Den tog jag i går kväll, på Valborgsmässoafton, vid Fäboda kaffestuga i Jakobstad. Kvällen var ljum, havet svallade fritt och klipporna var solvarma, men än fanns det påminnelser om vintern som varit.

Skuggesidan av bloggandet

2006-04-28T16:05:00.000+03:00

Bloggvärlden är inte bara stor. Nu börjar den kosta också. DN skriver i sin nätupplaga att kända/legendariska/ökända/beryktade Expressenkrönikören Linda Skugge ska börja ta betalt för besök på en ny blogg hon tydligen öppnar i privat regi. För ett engångspris på 69 kronor får man följa med hennes graviditet.
Intresseklubben hissar flaggan.
DN frågar Linda om inte prislappen strider mot själva bloggandets idé.
"Det är skillnad på ’riktiga’ bloggare och fejkbloggare som jag. Mitt yrke är att skriva. Äkta bloggare har ett annat yrke vid sidan om".
Hum hum. Trodde Skugge hade hyfsat betalt på Expressen.
Fenomenet uppmärksammas också på norska bloggtidningen - heter det kanske så? - Sonitus, en mycket innehållslik sajt, för övrigt.
Noterar för övrigt att bloggtoppen som jag skrev om i går är på väg att aktiveras igen, nu på ny server.

Ett inlägg av 1,2 miljoner

2006-04-28T15:04:00.000+03:00

Påmins ständigt om hur stor bloggvärlden blivit.
Sigge Eklund hade en egen välbesökt bloggplats kring bloggandet, men verkar numera inom ramen för Aftonbladets bloggportal.
Eklund citerar den amerikanska bloggsajten Technorati som kommer med statistik om bloggboomen i världen.
- Det finns idag minst 35,3 miljoner bloggar
- Bloggvärlden fördubblas var sjätte månad (Den är därmed nästan dubbelt större nu än då jag startade i december!)
- Bloggvärlden är 60 gånger större än för 3 år sen
- I snitt startas det en ny blogg varje sekund
- 19,4 miljoner bloggare (55 procent) är fortfarande aktiva 3 månader efter de startade sin blogg
- Det skapas minst 1,2 miljoner blogginlägg varje dag (55.000 i timmen).
I en sådan värld är det lätt att gå vilse. Fram till för några dagar sedan hade man lite hjälp av svenska sajten bloggtoppen, men den har plötsligt gått upp i rök. Då man försöker logga in på den får man meddelandet "This site has been suspended."
Debattörer på kulturbloggen spekulerar bland annat i att det kunde vara internetvärden som stängt av platsen på grund av alltför stor trafik; varje besök på någon av de bloggar som finns (fanns) listade på bloggtoppen föranleder ju mededelanden som stjäl bandbredd.
Själva rangordningen efter besöksfrekvens kan ju vara av begränsat intresse; men själv har jag hittat till flera bra bloggar genom bloggtoppens kategoriindelning.
Nå, snart dyker det väl upp andra som tar upp den fallna manteln.

Domarlek

2006-04-27T16:06:00.000+03:00

Bråket om Da Vinci-koden har tagit en ny vändning. Flera tidningar, bland annat The Guardian, rapporterar i dag att Peter Smith, domaren som dömde i plagiatmålet, planterat en egen kod i domslutet. I det 71-sidiga dokumentet finns ett antal omotiverade kursiveringar som under några veckor förbryllat dem som tagit del av domslutet.
Nu visar det sig att domaren – påstår han i alla fall – skrivit i ett dolt budskap i det kursiva.
Kul typ, domaren, men ska man faktiskt skoja till allvarsamma ting. Eller är detta ytterligare ett nytt marknadsföringstrick kring en redan miljonsäljande bok?
Nämnde i går ett gott vittvin vars namn jag inte kom ihåg. Kollade tombuteljen, det hette Ormarine Carte Noire Picepoul de Pinet 2003, väl värt de drygt 7 e vinet kostade.
Ångrar mig också en smula över mitt val till "bästa låt". På gårdagens kvällspromenad lade jag "Summertime" på repeat, men inte med Miles utan med Coltrane. Kanske en humörfråga, men nog känns Trane mera relevant, levande och laddad än Miles. En väldigt urban, rå och samtidigt sensuell "Summertime" som redan i ed första takterna av första chorus glider ifrån Greshwin både i melodi och frasering; gillar speciellt Tranes arroganta frasering i den här låten. Och vilken ton!

Ännu en lista

2006-04-26T16:32:00.000+03:00

Jag ger mig. Hade redan tänkt att jag ska sluta med listor, men kan inte låta bli att haka på mina kära kolleger Denice och Anne-May som på sin med mera-blogg gått ut med en lååång lista på allt möjligt:
Bästa champagnen: torr, kall och gratis
Bästa kryddan: en kombination av vitlök och chili
Bästa film: "Stalker"
Bästa bok: Svårt, svårt... Paul Auster: New York-trilogin
Bästa låt: Miles Davis tolkning av "Summertime"
Bästa resmål: London
Bästa stad: Stockholm
Bästa månad: juni
Bästa teveprogrammet: Fawlty Towers
Bästa tidning: Officiellt och pc: Jakobstads Tidning. Oss emellan: ETC från åren kring 1980
Bästa frukt: mandarin
Bästa bäret: smultron
Bästa vin: Kommer aldrig ihåg namn på viner. Det vitvin vi drack till påsk var delikat
Bästa ost: tunna skivor av äkta parmesan
Bästa finländska artist: Hector
Bästa finländska låt: "Lumi teki enkelin eteiseen"
Bästa högtid: Håller med Lotta på hennes blogg; midsommar
Bästa bil: en som går utan att man behöver fixa och skruva
Bästa plagg: t-tröja och jeans
Bästa konstnär: Miro
Bästa blomma: blåklint
Bästa träd: ekarna på Runsala
Bästa finländare: kan jag inte säga, men en av de mesta är Tapio Rautavaara
Bästa städredskapet: en iPod gör vad som helst uthärdligt
Bästa kaffet: Zoegas Skånerost
Bästa öl: London Pride
Bästa möbel: sängen
Bästa fisken: abborre

Gräva guld i Lappland

2006-04-25T16:10:00.000+03:00

Lovade i går tankar kring guldgrävning. Över min öl (Frühlingsbier från ett bryggeri jag inte minns namnet på, men som var fylligt, starkt och med bra humlebett) på järnvägsstationen i Helsinfors kom jag att prata med Markku, en äldre herreman som brukar tillbringa någon höstvecka varje år med en Lapplandsvandring bland guldgrävarna vid Lemmenjoki.
Där finns tydligen historier att berätta; synd att Åke Lindman tilläts göra sin eländiga "Lapin kullan kimallus" (1999) kring det här temat!
Enligt Markku, som verkade helt tillförlitlig och trovärdig hankar de som gräver för hand och vaskar traditionellt sig fram och får knappt lön för mödan.
Men de som har en inmutning för maskinell grävning och låter en grävskopa göra grovjobbet hittar kring 100 gram guld per dag, vilket torde innebära att de på en säsong drar loss kring 70–80.000 euro!
Enligt Markku håller guldgrävarna samman; några stölder har han inte hört talas om.
På den korta stund vi svepte våra öl hann han berätta många historier.
Som den om mannen som grävt guld framgångsrikt men utan att egentligen sälja något i decennier och sedan dog knall och fall. Det enda arvingarna efter långa eftersökningar hittade, gömda i vedspisen, var ett par hundra gram guld. Enligt legenden hade han sin gömma i ett stenröse någonstans!
Han berättade också om den sjukpensionerade journalisten som flyttade till en guldgrävarkoja och levde goda dagar – tills några gamla kolleger kom med ryggsäckarna fulla med sprit för att fira hans sextioårsdag, dagen innan han skulle fylla.
På natten stjälpte ett stearinljus i kojan som fattade eld, gästerna hann ut men inte mannen som nästa dag hade fyllt 60.
Enligt Markku finns det också en man som har fem grävskopor i gång och färdas över fjällandskapet med en vit Mercedes terrängbil av dyraste modell.
Han har också badat i en liten bastu betald med en enda guldklimp på 10,8 gram.
Markku hade också roligt åt legenden kring ån Lemmenjoki som Lapplands svar på Klondyke.
– Inte finns det något guld där, inte. Guldet finns i alla bäckar kring ån. Dessutom hette ån ursprungligen inte alls Lemmenjoki ("Kärleksån") utan "Laemmenjokk" (typ); "Lämminjoki" – "Den varma ån".
Namnbytet kom med Jorma Nortimos film "Rovaniemen markkinoilla" (1951) och Repe Helismaas sång om Lemmenjoki.
Filmen var en pärla bland de finska filmernas motsvarighet till den svenska pilsnserfilmen och stilbildande för en våg av 50-talsunderhållning; och Helismaa en av seklets förnämsta schlagersnickare, ofta i den humoristiska genren.
Men det är en annan historia.

På tåg igen

2006-04-24T17:57:00.001+03:00

Det här skrev jag på måndagen, men något jävulskap kom i vägen då jag försökte sända. Märkligt nog syntes inslaget på blogspot, men inte på webben. Nytt försök:
Klockan är 17.55, tåget står på Tammerfors järnvägsstation. En arbetsdag som började med väckning 05.25 börjar närma sig sitt slut. Två möten i Helsingfots, en snabb öl på stationen och tåget hem igen.
Hann med en sväng till Akademen, fick med mig senaste numret av Filmihullu; måste - detta har jag sagt förr - se till att prenumerera på den.
Tema för numret är filmkritik och dess förfall.
Därom finns ju mycket att säga.
Började min bana som filmskribent i slutet av sjuttiotalet i Åbo. Hade då en legendarisk kollega; Tapani Maskula, som ungefär vid denna tid gick över från lilla Turun Ylioppilaslehti/Åbo Studentblad till stadens stora drake Turun Sanomat.
Då hade han skrivit film i nästan 20 år.
Det gör han fortfarande, Filmihullu tillägnar Maskula och hans filmsyn en artikel som är intressant läsning; Maskula är känd som respekltlös men analytisk och mannen som lyft fram en rad udda, främst amerikanska off-Hollywood-regissörsskap som han kunde bli lyrisköver också då de stod för en annan samhällsym än han. Bland Maskulas gamla favoriter finns namn som Irving Lerner, Roger Corman, Samuel Fuller, Christian Nyby och William Conrad.
En speciell förkärlek har han för gansgterfilmen; en genre som ju när den är som bäst är genialt anti-amerikansk i sin totala amerikanskhet.
Tänkte fortsätta en bit om guldgrävning i Lappland, men får batterivarning. Återkommer!

Blogga - ett måste?

2006-04-23T17:41:00.000+03:00

Ligger journalistikens framtid i bloggvärlden?
Ja, om man får tro Googles Europachef Nikesh Arora, intervjuad i pressgazette.com.
I alla fall måste vi jounalister ut och blogga:
"Established journalists who fail to develop their personal brands through blogging risk leaving the door open to upstart competitors. People who are really knowledgeable, who can weigh both sides of an issue, who can write intelligently, are turning out to be the better bloggers. A lot of journalists carry the respect and loyalty of the readers, and the need to make sure they keep that community when they go online", säger Arora.
Jag tror optimistiskt att Arora är på rätt spår. Varninsgklockor klämtar visserligen för att bloggarna som sådarna kan ha den trovärdighet informatiossökarna kräver; men Arora understryker tidningsnamnet som brand och garant för pålitligheten.
Jag vågar fortfarande tro på en framtid för den tryckta tidningen. Mycket av nyhetsjakten har redan flyttat ut till webben och denna förvandling har tagit ytterligare fart sedan bloggandet blivit så vanligt.
Men jag tror man missar skillnaden i läsart då man i bloggarna ser den tryckta tidningens hädangång. Webbrapportering och bloggar står för den snabba, omedelbara nyhetsförmedlingen som också bjuder möjlighet till lika snabba läsarreaktioner,
Tidningen kommer ett halv dygn efteråt med fördjupande och kommenterande material; bakgrund och begrundan med längre texter i format som skärmläsandet inte riktigt sitter för.
Och även om läsarkåren från den vänstra, yngsta, delen av befolkningspyramiden fylls på med en generation som vuxit upp med helt nya mediavanor får vi inte glömma den majoritet för vilka den tryckta tidningen är en självklarhet och det enda sättet att vakna upp på morgonen.
Själv hämtar jag mycket av det jag lär mig på webben, men fortfarande vill jag sitta med en prasslande tidning och känna doften av trycksvärta - inte bara till morgonkaffet.

I Jakobstad håller våren äntligen på att utgå med segern. Snön som ännu för någon vecka sedan täckte en stor del av vår gård finns bara kvar i små fläckar, och i dag gjorde jag en viktig markering i vårens framfart då jag sopade bort sanden och gruset som samlats på vägen framför vår tomt.
I morgon bär det igen till Helsingfors med morgontåget; två möten med tidningsfolk väntar.

Flyg och far

2006-04-21T14:50:00.000+03:00

Så har det då hänt. Fick i går in bildbeviset ovan på att ett flyg med fågelinfluensan nått Finland...
Fick också ett annat mail där en kollega gav en länk till en lockande turistsida. Vem vill inte följa locktonerna i följande rubrik:

Välkommande till den flest fullborda väv plats på Las Vegas

Om stadens attraktioner kan man bland annat läsa följande:
"Bonnie Fjädrar Ranch anbuden horseback ridande, en petting zoo, och dinerande. Den västlig by infattning av Gamla Nevada, en historic re-creation av an 1800’s Nevada mining by, egendomligheter gun kämpar, hängningar, en saloon, ice grädde parlor, vax museet, och historic åskådningsmaterialet och butiker."
Petting zoo låter intressant!
Om någon mot förmodan inte riktigt förstod vad som avsågs ger jag här originaltexten:

Welcome to the New Millennium web site of Las Vegas

Bonnie Springs Ranch offers horseback riding, a petting zoo, and dining.The western town setting of Old Nevada, a historic re-creation of an 1800’s Nevada mining town, features gun fights, hangings, a saloon, ice cream parlor, wax museum, and historic exhibits and shops.

Skrev ju nyss om hur svårt det är att översätta, men jag tror det dröjer ett tag innan vi kan släppa Babelfish et co på skönlitteraturen. Tekniken lär nog inte lösa alla våra problem...

I iPoden just nu

2006-04-20T12:32:00.000+03:00

Satte iPoden att slumpa låtar åt mig. En händelse som ser ut som en tanke var att första låt (av just nu 823) var med Otis Rush; "All Your love". Tungt juste bluesgung där Otis röst och gråtande gitarr backas upp av bland annat orgel och sax. Minns inte när detta är inspelat, men jävligt bra är det!
Sedan följde: Billie Holiday: "I Can't Give Youe Anything But Love", Gerry Mulligan. "Darn That Dream", Bill Perkins: "When You're Smiling", Louis Armstrong: "New Orleans Stomp", Buddy Guy: Did Somebody Make A Fool Of You", BB King: "Blues King", Chet Baker: "Stella By Starlight", Miles Davis: "Autumn Leaves", Count Baise and his Orchestra: "Sugar Blues", John Coltrane: "Untitled Original", McCoy Tyner: "Four By Five", Buddy Guy: "The Dream", Miles Davis: "Half Nelson" och Thelonious Monk: "Skippy".
Slumpmässigt, men ett hyfsat tvärsnitt av vad jag brukar lyssna på.
På något sätt väldigt fascinerande med denna shufflefunktion och och andra sidan alla spellistor man kan skapa sig och blicka in i sitt musikförråd ur många helt olika synvinklar. Tycker i alla fall iTunes intarface kunde vara smidigare och mångsidigare. Borde också vara lättare att plocka in och systematisera bandmedlemmar; viktigt för kalanderbitande jazzfreak som vill hålla reda på olika inspelningar.
I dag härlig vårsol över Jakobstad; en ren synd att sitta inne, skriva ledare (dagens behandlar Svenska folkpartiets tvåspråkighetsprogram) och blogga.
Noterar att min vän Jarmo P. på Parnasso tagit ledigt från bloggandet för någon vecka då han fått en dotter. Gratulerar!

Vitlök och konservativ konstsyn

2006-04-19T13:10:00.000+03:00

Måste passa på att skryta en smula – fick ovanstående bild publicerad i senaste numret av Kamera&Bild; för några nummer sedan fanns ett reportage om matfotografen Matilda Lindeblad och en uppmaning till läsarna att skicka in egna matbilder. Vitlöken fick jag ögonen på en dag för ett år sedan då jag stod och diskade, och då jag råkade ha kameran hemma plockade jag fram den och mitt bordsstativ. Ljuset är naturligt och faller från köksfönstret, men jag har lättat upp skuggan med alfolie som reflektor.
Börjar för övrigt befara att jag obemärkt blivit konservativ i min konstsyn som jag trott vara öppen och förutsägningslös:Har väldigt svårt med performancer ("performances"?).
Vissa kan vara tankeväckande, omskakande, kul och ge aha-upplevelser.
Ofta tycker jag i alla fall det är svårt att se poängen. Det verkar bara upphovsmannens roll som skiljer ettt studentikost skämt från en performance.
Om Kemistklubben vid Åbo akademi badar maratonbastu i en cykeldragen bastu (som de gjorde i mitten av 70-talet) och sätter världsrekord är det studentikost, om konststuderande skulle göra samma sak vore det Konst.

Ska för övrigt passa på att bryta en lans för vår veckoslutsbilaga Med Mera; på webben sedan några veckor. Fräsch läsning och snyggt serverat på webben!

Gatukonst

2006-04-18T15:48:00.000+03:00

Graffiti och klotter kan vara ett elände. Inget kan få mig att tycka det ligger något värdefullt i en sprayad tag på ett vackert gammalt och pietetsfullt underhållet hus.
Ändå öppnar klottret för en viktig fråga och har ett ideologiskt perspektiv: Vem äger det visuella gaturummet?
Stadsborna tycker kanske illa om klottret. Men har det bett om alla reklambudskap som sköljer över dem? Utan att nu tycka jag är någon moralist är jag lite tveksam till all den exponering av bar hud den här reklamen bjuder på, sexualiteten är för fin för att kommersialiseras.
Själva klottret som bäst bjuder på sina ljusa stunder; kommer ihåg ett par slogans från Stockholms sena sjuttiotal: "Erkänn klottret som konstform. Kräv statligt stöd" och "Bevara monarkin - lägg Victoria i formalin".
Hittade en blogg med kul bilder med anarkiststuk, gatukonst.se.
Klart värt ett besök!

Svårt att översätta

2006-04-17T14:48:00.000+03:00

Jag har tidigare varit inne på edt här med översättningar, diskuterade för ett tag sedan den usla engelska versionen av "Okänd soldat", i kontrast till den eminenta svenska översättningen som Nils-börje Stormbom stod för. N-B är vid sidan av Thomas Warburton kanske den främsta av våra litterära översättare; Warburton är suverän med flera källspråk. Hans tolkning av James Joyces "Ulysses" är ju legendarisk.
Warburton filosoferar intressant kring översättarmödan i "Efter 30.000 sidor. Från en översättares bord", som utkom 2003 och som jag hade nöjet att recensera.
Warburton fastslår bland annat att översättningar i allmänhet har ett "bäst före-datum", märkligt nog åldras översättningen där originalet har kvar sin tidsfärg och fräschör. Därför ska, säger Warburton, viktiga litterära verk översättas om och om igen med intervall på kring 40–50 år.
Ska en översättning träffa rätt i målspråket måste tonen vara analog med originalet, emn anpassad till det nya språket.
Har nyligen skrivit en kolumn, publicerad i senaste numret av finska litteraturtidskriften Parnasso där jag utvecklar den här tanken, därtill driven av ilskan efter att ha läst Jonas Hassen Khemiris "Ett öga rött" i finsk översättning.
Översättaren återberättar historien och återger dialogen på en vacker flytande finska – men har inte ens försökt skapa en en finsk "Rinkebysvenska", vilket gör att tolkningen i mitt tycke faller platt till marken. För JHK är Rinkebysvenskan inte ett effektmedel eller blott och bart en språklig lek; språket är en vital del av huvudpersonens jag och en av poängerna med hela boken.
Har i några recensioner också ondgjort mig över de platta översättningarna av Leena Lehtolainens deckare. Det tycks vara väldigt svårt att översätta finsk dialog flytande; av dem som givit sig kast med Maria Kallio-romanerna är det vara Camilla Frostell som lyckats med konstsycket; de övriga har lämnat efter sig en egendomlig dialog som känns onaturlig och uppstyltad.
Läste någonstans att en svensk översättning av Reijo Mäkis Vares-deckare är på G.
Det är en verklig utmaning. Mäkis prosa är fylld av språklek och hänvisningar till purfinska realia. Här räcker det inte med att översätta, det handlar om att tolka och hitta egna paralleller om man ska göra denna Åbo-Marlow rättvisa.

Förstår inte hypen

2006-04-16T12:20:00.000+03:00

Signaturen CV påminde mig om en sak, i inlägget här avslöjar jag en del om om filmen jag skriver om, så om du inte sett "Brokeback Mountain", hoppa över detta.

Firade påskafton på bio, hade äntligen tid att se "Brokeback Mountain".
Förstår inte riktigt hypen kring den här filmen. Seg och förutsägbar och ganska okarismatiskt spelad.
Cineastiskt blixtrar det till i bara en scen, där Innes besöker den avlidne Jacks föräldrahem och möter moderns blick då han kommer ned från hans rum.
Visst finns där en sensualitet i skildringen av förhållandet, och visst är temat angeläget, men en höjdare? Näe.
Ska man se någon poäng med filmen ligger den i avdramatiseringen av homosexualiteteten eller snarare sexualiteten i ett homosexullt förhållande. Precis som i ett varmt heteroförhållande handlar det om ömhet, djupp vänskap, känslan av sammanhörighet - förvisso med en kärna av erotik, men detta är inte det centrala.
Så visst borde det av den anledningen vara en måstefilm för alla homofobt fördomsfulla fåntrattar också i Österbotten.
För övrigt kan det noteras att våren äntligen verkar ha nått Jakobstad. Kände rentav att solen värmde i dag.

nebbuG kaoN

2006-04-14T17:38:00.000+03:00

Läste en kul grej i senaste numret av Suomen Kuvalehti. En grupp musikstuderande vid Sibelius-Akademin har grundat ett band som uppträder med barnvisor baklänges. De har vänt på både notpapper och ord och sjunger och spelar visan från slutet till början med både melodi och ord bak fram.
Vid sina konserterter är de sitt musikaliska koncept trogna.
Konserten börjar med att orkestern träder in med ryggen före och vänder sig mot publiken med blombuketter i handen. En kvinna ur publiken stiger farm och sliter buketterna ur musikernas händer, varefter orkestern bjuder på ett extranummer och avlägsnar sig.
Åter på scen ger de sin konsert och avslutar med att be publiken stänga av sina mobiltelefoner.
Detta för tankarna till en historia jag hörde för många år sedan om den unga kompositören som fick beställning på en jubileumskantat till ett företagsjubileum och ett rundligt förskott. Tid hade han gott om. Tiden och förskottet gick emmelertid, men något komponerat fick han inte.
Ett par veckor före deadline gick han i sin nöd till sin gamle mentor, och denne hade mycket riktigt ett gott råd.
"Det är ingen panik. Ta ett verk av någon okänd 1800-talsryss och skriv om det baklänges."
Sagt och gjort. Mannen gjorde en djupdykning i arkiven, hittade ett verk och satte sig att plita ned noterna.
Med darr på ribban levererade han sin kantat åt dirigenten.
Följande dag ringde denne kompositören.
"Är du säker på att du skrivit kantaten själv?"
Mannen stod fast vid att så var fallet.
"Men kom för all del och lyssna!"
Mannen gick till konsertlokalen och dirigenten lyfte sin taktpinne.
Ta-ta-ta-taaaa, ta-ta-ta-taaa.
Kanske ryssen hade lyssnat till Beethovens femma?
!ksåp dlaG

Finlands nationaldag?

2006-04-13T15:05:00.000+03:00

Jag tyckte inte om Aleksi Mäkeläs film om backhopparlegenden Nykänen; "Matti", som jag fann spekulativ och i grunden ointressant: ”’Matti’ blir en ointressant kavalkad i fylleri och slagsmål som bara emellanåt glimtar till av mänsklighet eller försök till analys” som jag bland annat sade i min recension.
Svenska kritiker tycks till min förvåning gilla filmen, ta till exempel Svenska Dagbladets Hynek Pallak:
"Matti Nykänens liv på celluloid må vara sanning eller inte – de finska journalisterna på pressvisningen höll i alla fall på att kissa på sig av skratt så jag antar att verklighetsförankringen gör filmen ännu vettlösare – men det är en underbar skröna som bara måste ses."
Det är inte bara Pallak som gillat "Matti":
"Matti Nykänens uppgång och fall, hans svåra alkoholism, hans eventuella personlighetsstörning, allt behandlar Jasper Pääkkönen med samma skicklighet och trovärdighet. 2 timmar och 21 minuter är normalt en sann prövning, jag tycker ändå, trots en del dramaturgiska felval, att de håller greppet om oss hela tiden", skriver Jonas Cromeman i DN.
Trodde faktiskt att "Matti" bara skulle slå på hemmaplan och förutsätta de referenser till verkligheten filmen bygger på. Jag såg filmen som blott och bart en förlängning av alla de kvällstidningslöp om Matti jag sett genom åren.
Kanske närheten gjorde att jag missade något allmängiltigt?
Eller finns det en extra dimension i att svenska kritiker hyllar en film och ett finskt fyllo, ett porträtt som stryker medhårs med fördomarna om fulla finnar som drar kniv.
Vem var det som sa att vi firar Finlands nationaldag i dag – på skärtorsdag...

Rush och andra Otisar

2006-04-12T15:28:00.000+03:00

Roade mig med att googla på "Otis". Egentligen hade jag tänkt skriva om den fenomenale bluesräven O. Rush och sökte på "define Otis Rush", men bland de egentliga blueskällorna hittade jag en lista med bland annat följande Otisar och Otisanknytna namn:

Otis Rush
Otis Sistrunk
Otis Skinner
Otis Smith
Otis Spann
Otis tarda
Otis Taylor
Otis the Aardvark
Otis Thorpe
Otis Toole
Otis Whitman
Otis Williams
Otis Williams & The Distants
Otis Williams & The Siberians
Otis Wilson
Otis, Bass
Otis, Charles R(ollin) (1835-1927) and Norton P(rentiss) (1840-1905)
Otis, CO
Otis, Colorado
Otis, Harrison Gray
Otis, James
Otis, Johnny
Otis, Kansas
Otis, KS
Otis, MA
Otis, Maine
Otis, Massachusetts
Otis, ME
Otis, New Brunswick
Otis, OR
Otis, Oregon
Otis-Lennon Standard Achievement Test
Otisabi
Otisco
Otisco Lake
Otisco Township, MI
Otisco Township, Michigan
Otisco Township, Minnesota
Otisco Township, MN
Otisco, New York
Otisfield
Men några ord i alla fall om den gode Otis Rush. Han har fyll 70 för ett par år sedan men torde turnera fortfarande och spela med samma energi som alltid. Själv hörde jag honom live redan hösten 1980 i Åbo, och han var ren gammal då; jag vill minnas att han börjat sin gitarristbana redan kring 1950. Har hört en dubbel-cd med inspelningar gjorda kring 1957 i Chicago där han öser på med modern elförstärkt gitarrblues som Mayall och grabbarna upptäckte först långt in på sextiotalet.
Tycker Rush hör till de orättvist bortglömda storheterna.

Påsk och Bergman

2006-04-11T15:41:00.000+03:00

Det drar sig mot påsk med slask och rusk. Tror inte jag trots den sena påsken i år traditionsenligt får sopa grus från vägen på långfredag.
Gillar påsken för dess prestationslöshet, en lugn helg utan tryck på allt ståhej som hör julen till, till exempel.
Det finns en film som jag framom andra förknippar med påsken, bara för att jag såg den första gången en påskhelg för snart 35 år sedan, det är Bergmans "Det sjunde inseglet", fortfarande min klara favorit bland alla Bergmanfilmer.
I "Smultronstället" har jag fånigt nog svårt att smälta den teatersvenska aktörerna talar, annars kanske den hade varit etta på min lista.
Bläddrar på webbsajten Ingmar Bergman face to face, den otroligt innehållsrika "officiella" sajten tillägnad den gamle mästaren. Bilden här ovan finns bland mediamaterialet till "Det sjunde inseglet", Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri. Den är bara en bland många, man hittar också videoclips!
Här finns massor av läsning kring både filmer och pjäser, med tillkomsthistorier, bakgrundsteckning och diskussion kring inbspirationskällor. Ett bra komplement till den utförliga Bergmanlitteraturen!
En stunds surfande här ger betydligt mera än till exempel den tv-intervju som gick för något år sedan där maestro B. bjöd mycket sparsamt på sig själv inför en alldeles för andäktig intervjuare. Detta är nog den bästa regissörssajt jag stött på hittills.
Bevisa gärna att jag har fel!

Läsare från Venus och Mars

2006-04-10T14:39:00.000+03:00

Män läser om alienation och brist på emotionell respons, kvinnor om djupa känslor, om passion om kampen för att övervinna svårigheter.
Det är kortfattat slutsatserna av en undersökning som referaras av The Guardian.
Artikeln ger vi handen att vi män också i den här frågan tycks komma från en helt annan planet än kvinnorna.
Männens syn återspeglas av en intervjuundersökning med 500 män, många av dem med kontakter till bokvärlden och ställs emot en tidigare enkät, gjord av brittiska Radio 4, där 14.000 lyssnare av vilka 93 procent var kvinnor, uppgav de böcker som påverkat dem mest.
Kvinnornas lista toppas av Jane Austens "Stolthet och fördom", männens av Camus' "Främlingen".
Var ju inne på ett liknande tema för några veckor sedan. Men den bok som påverkat mig mest eller förändrat mitt liv?
Har i allmänhet reagerat starkare på skildringar av samhällets orättvisor än böcker om personliga känslostormar.
Både Linnas torpartrilogi och Steinbecks "Vredens druvor" väckte någon sorts helig vrede hos mig. Men har också med stort igenkännande läst Söderberg, både "Martin Birkcs ungdom" och "Den allvarsamma leken" drabbade mig starkt.
I dag tycker jag inte om Aftonbladet där Helsingforskorrespondenten Staffi Bruun vältrar sig i en Jakobstadstragedi som väckt stark förstämning i staden, och där Jakobstads Tidning valt en lågmäld linje. Skrev en ledare kring detta i synnerhet och pressetik i allmänhet för några dagar sedan.

Opera inte bara elitkultur

2006-04-09T10:43:00.000+03:00

Jag var - nästan - på opera i går. Det var sångelever från Musikhuset i Jakobstad; studerande vid yrkeshögskolan, som handledda av opersångerskan och -pedagogen Anna-Lisa Jakobsson bjöd på en kavalkad Mozart, en hejdlöst rolig resa tvärs igenom "Trollflöjten"; "Cosi van Tutte", "Figaros bröllop" och tillbaka till "Trollflöjten" igen.
Vilka förmågor Musikhuset fostrat! Vi ska nog slåss med näbbar och klor för att ha kvar skolan i Jakobstad.
Det finns ju de som tycker att opera är elitkultur för snobbar och att till exempel de som besöker Nationaloperan ska står för kostnaderna själva utan att vi skattebetalare står för största delen av fiolerna.
Själv är jag ingen operahabitué; den enda gång jag sett riktig opera live var en Glinkaföreställning i Leningrad i slutet av sjuttiotalet, så jag talar inte i egen sak.
Men de kritikerna har så fel, så fel.
Ser man till operans hemland Italien har konstformen en djup folklig förankring. Det är inte bara Berlusconis gelikar som trängs på La Scala. Och då "Trollflöjten" uruppfördes var det uttryckligen en föreställning för folket.
Och om man kräver full kostnadstäckning av biljettbetalarna, ja då blir det verkligen frågan om elitkultur med biljettpriser som startar vid någon hundralapp.
Ett hus som Nationaoperan är också en del av det bygge vi kallar en civiliserad kulturstat.
Därmed inte sagt att huset kan drivas hur som helst; fjolårets förlust på 1,8 miljoner euro är hårresande.
Ändå kan det vara livsfarligt att panikbromsa - en stenhård bantningskur kan fall leda till att man tappar ytterligare publik.

Hädelse inte pointen

2006-04-07T15:45:00.000+03:00

Stormen kring de danska karikatyrerna tycks ha bedarrat och arabländarna lär till och med ha tagit Arla till heders igen. Tycket fortfarande det var klumpigt av Jyllands-Posten att ta in bilderna – men inte för att de skymfar någons tro.
Din rätt att driva gäck med det jag anser heligt är helig!
Det "heliga" är ofta täckmanten för maktfullkomlighet och förtryck, och det man vill förbjuda med hänvisning till hädelseparagraf i sjäva verket drift med just denna maktfullkomlighet och dess yttre manifestationer.
Ett förbud mot att kränka religiösa känslor hade tagit ifrån oss Monty Python, Dave Allen, Dario Fo och många fler.
Nu läser jag på Guardians blogg att det finns krafter i Sydkorea som vill stoppa filmatiseringen av "Da Vinci-koden" för att den smutskastar Jesus och snedvrider hans budskap.
På Jakobstads berddgrader pågår fortfarande debatten kring pjäsen om Maria Magdalena, där de mest tvärsäkra omdömen kommer från människor som inte alls sett pjäsen.
Minns mycket väl hur folk hade mage att i hätska ordalag döma ut Monty Pythons "Life of Brian" och i samma andetag meddela att de inte ens hade en tanke på att se den.
Att jag själv inte skulle ha publicerat Muhammadbilderna beror inte på deras religiösa innehåll utan på at jag tycker de (värsta av dem, i alla fall) är lika lågsinta och nedsättande som de bilder man kunde finna i tyska och tysksinnade tidningar på 1930-talet.
Att man odlat en liknande kultur i viss arabisk press av i dag legitimerar inte de danska bilderna.
Känsliga personer ur en rad religiösa kretsar skulle förmodligen ha hittat något anstötligt också i Wasa teaters uppsättning av "Jorden runt på 80 dagar", själv tyckte jag i min recension att den var riktigt rolig!

Det blev en notering till...

2006-04-06T15:24:00.000+03:00

... eftersom jag strax efter att ha bloggat för dagen hittade några intressanta inlägg.
En av de bloggar jag besöker dagligen, Kulturbloggen, tipsar om en norsk bloggtidning, Sonitus, med massor av nordiska blogglänkar. Bland annat hittade jag en länk till min egen blogg. Kul, så klart.
Webbtidningar är populära, det har man ju vetat länge. Nu finns det färsk statistik, i ett inläg g i Cyberjournalist kan man läsa att åtta av tio vuxna läser en webbtidning under loppet av en vecka.
En annan blogg jag besöker ofta, men som inte förnyas i samma takt drivs av journalisten Jan Gradvall. Han har intervjuat Mary J. Blige:
"Att träffa Mary J Blige känns verkligen som att få audiens hos en kunglighet. Sittande på någon sorts divan, med benen uppvikta under sig, påminner hon nästan om Cleopatra", skriver Gradvall bland annat.
Mattias Karlsson på Photoshopbloggen Moderskeppet vet berätta intressanta nyheter om Photoshop på Mac och Windows XP.
Ska kulturtidsrkifter helt övergå till webben, eller ligger det ett egenvärde i att fortsätta existera på papper? En intressant diskussion har påbörjats i finska Parnasso sedan man på statligt håll beslutat skära ned på prenumerationerna av tidskrifter som Books from Finland. Du kan väl finska? Länken till BfF leder dock till en sida på engelska.

Vikarierade mig själv

2006-04-06T14:55:00.000+03:00

Foto: Johannes Tervo
Phileas Fogg (Johan Fagerudd), Mrs Aoda (Maria Sid) och Passepartout (Patrick Henriksen) i "Jorden runt på 80 dagar" på Wasa teater

Fick ett återfall som kulturredaktör och vikarierade mig själv som teaterrecensent i går kväll. Wasa teater hade premiär på sin uppsättning av "Jorden runt på 80 dagar". Det var kul!
Hade Vernes bok som en av mina favoriter i tioårsåldern eller så; drömde mig ut på äventyr och byggde en romantisk bild av England och engelsmännen. Insåg inte hur fransmannen Verne drev med allt som var brittiskt.
I Wasa teaters uppsättning tar man väl vara på den satiriska dimensionen; både överklassfasoner och imparialistisk arrogans får sina kängor.
Och en fransman ska tala om arrogans...
Det roligaste med den här uppsättningen av "Jorden runt på 80 dagar" är alla anakronismer och intertextuella skämt, här finns både Bollywood, Monty Python, ganska mycket Tintin, drogflum från 70-talet och referenser till finlandssvensk överklass. Samtidigt är det ett härligt äventyr för unga teaterbesökare.
Har recension i morgondagens JT.
Det var för övrigt inte den första dramatisering jag sett av "Jorden runt på 80 dagar", skall aldrig glömma hur Lasse Pöysti förvanlades dig till elefant i Lilla teaterns uppsättning i början av 1970-talet. Han bara plutade med överläppen och vajade på överkroppen med dinglande armar – banne mig så var han plötsligt en elefant!
I dagens tidning har jag en ledare kring pressetiska frågor. Journalistik kring brott och straff kräver ständiga överväganden, och en lokaltidning som lever nära den verklighet den skildrar har ofta en helt anan sits en kvällstidningen med sin distans.

Veteran i farten

2006-04-05T12:39:00.000+03:00

Läser i dagens Helsingin Sanomat att finländske gitarrlegenden Hasse Walli ha återvänt till senegalesiska rytmer och satt ihop ett nytt Asamaan. Det första Asamaan där gitarrslingor från väst mötte rytmer från Afrika, såg dagens ljus i slutet av 1980-talet, det andra Asamaan sjösatte Walli 1992 och nu är det alltså dags igen.
Enligt HS har Walli plockat bland den senegalesiska musikereliten i Stockholm och valt trummisen Ousseyonou Mbaye, perkussionisterna Gora Samb och Ablaye Diop samt basisten Ndioba Gueye som var med redan år 1992.
Walli själv är gitarrist i bandet.
Senegal har tidvis varit Wallis andra hemland, enligt HS var hans senaste resa dit hans adertonde.
Hasse Walli är den verkliga rockveteranen i Finland och fanns med i pionjärband redan i mitten av sextiotalet. Själv hörde jag honom första gången live då han ingick i Blues Section, i konserthuset i Åbo i oktober 1967.
Sedan hörde jag honom flera gånger som gitarrist i Piirpauke i slutet av 1970-talet, bland annat en beryktad spelning på Kåren i Åbo som slutade i en 45 minuter lång version av "Konevitsan kirkonkellot". Walli, Sakari Kukko et consortes lät sig inte bekomma fast ordningsmännen demonstrativt tände belysningen i festsalen.
I somras hörde jag Walli spela tung rotrock med en trio på Juttutupa i Helsingfors. Också det är han fortfarande haj på!
Ser för övrigt att Walli Asamaan, Kukko och många andar har ett gig på Savoyteatern i Helsinfors i kväll. Wish I was there...

Jobbar Tintin faktiskt?

2006-04-04T14:26:00.000+03:00

Som chefredaktör tror jag jag för länge sedan hade kallat unge herr Tintin för ett allvarligt samtal. Vem har sett honom skriva så mycket som en rad för sin tidning sedan de allra första albumen?
Är fortfarande stor beundrare av Hergé och hans Tintinalbum. De bästa historierna är geniala till sin komposition, och Hergé var ju en lysande konstnär som när han var som bäst hanterade seriesidorna som var han en filmregissör. Dessutom finns det enskilda rutor som är helt fantastiskt komponerade.
Har några kvällar suttit och bläddrat i "Tintin – den kompletta guiden" av Michael Farr och i översättning av Björn Wahlberg.
Farr bjuder på en grundlig genomgång av Hergés arbete, album för album; redovisar för såväl hur Hergé fick sina uppslag, albumens koppling till aktuella världshändelser som hans noggranna arbete med detaljer och hur han använde sitt enorma bildarkiv för att få allt att stämma.
Mycket intressant är att följa förändringarna från trettiotalsoriginal till de färglagda versionerna Hergé tecknade om med början på 1940-talet.
Farr lyckas – tycker jag – också rentvå Hergé från de envisa anklagelserna om kollaboration med nazisterna och antisemitism.
På sin höjd framstår han som en smula naiv då han under ockupationen av Belgien jobbade för en nazistkontrollerad tidning. Många av hans album vittnar om en Hergé som försvarar de svaga och kritiserar de som har makten och pengarna.
Lite märkligt är dock hur han genom åren flera gånger gett efter för påtryckningar och ändrat enskild avsnitt som väckt anstöt i olika länder.
Läsningen inspirerade mig att gräva fram mina egna gamla album som var färre än jag kom ihåg, dessutom tycks jag aldrig ha ägt mina favoritäventyr.
Min topp-5 lista över Tintinböckerna:

1. Kung Ottokars spira
2. Enhörningens hemlighet
3. Rackham den Rödes skatt
4. Den mystiska stjärnan
5. Det hemliga vapnet

De fyra första på listan har följt mig sedan jag första gången ramlade över dem på stadsbiblioteket i Åbo år 1963 typ, då i finsk översättning.
De tidigaste albumen, "Tintin i Sovjet", "Tintin i Amerika" och "Tintin i Afrika" tycker jag mest har kuriosavärde, de två sista färgalbumen, "Plan 714 till Sidney" och "Tintin hos gerillan" känns trots gott hantverk inte alls lika genomtänkta som Hergés praktverk.
Men, som sagt – jag är inte alldeles säker på att jag skulle anställa Tintin som reporter.

Snö, möten och en bra sajt

2006-04-03T16:00:00.000+03:00

Måndag, snö som håller på och slaskar till sig och stadsbornas ilska över oröjda snöhögar.
Har redan en gång ondgjort mig över vädret, bara för att dagen efteråt belönas med ännu mera snöröjning. Kan vi inte få en EU-standard för när det ska bli vår?
En dag med möten och diskussioner kring ganska knepiga publicistiska frågor.
De diskussionerna kan vara mycket svåra men är alltid intressanta.
Svårt hinna följa med intressanta webbsidor nuförtiden. I bland ramlar dock tipsen över en mer eller mindre av sig själv.
Har alltid varit intresserad av historia. Dels närhistorien, de omvälvande händelserna på 1900-talet med alla sina krig, revolutioner och diktatorer, dels min klockarkärlek för städer och regioner med kopplingar till mina egna rötter; uppväxtstaden Åbo, min fars urhem Borgå – själv växte han upp i Kotka och Jakobstad; men i generationer före honom finns rötterna i just Borgå – och Ingermanland där min mor växte upp.
Usch vad den meningen blev lång och otymplig!
Borgå handlar det om på en ny webbplats som ger en levande inblick i denna Finlands näst äldsta stads historia. Klart värt ett besök!

Paneldebatt

2006-04-02T15:08:00.000+03:00

Deltog i går i en paneldebatt som kretsade bland annat kring mediers bevakning av litteratur i allmänhet och finlandssvensk dito i synnerhet. Min kollega Marie Sunabacka hade det otacksamma uppdraget att försöka referera den böljande debatten i dagens tidning och lyckades riktigt bra.
Det var mycket som sades som inte ryms med i Maries text.
Det handlade också om projekt Brösttoner som bland annat ska göra österbottnisk litteratur intressant för skolungdomar.
Jag uttryckte en försiktig skepcis i debatten. Litteraturen är så klart ett sätt att forma och stärka vår identitet med, men jag är inte övertygad om att det är det geografiska eller ska vi kalla det "klanen" som är de viktigaste komponenterna då en ung av i dag söker sin identitet. Vi lever i dag som medlemmar i många globala byar där musikaliska preferenser, livsåskådning, filmsmak, sportintressen, mode och många andra faktorer kan vara viktigare än var man råkar bo eller vad ens förfäder gjort.
I litteraturen söker man förutom förströelse och språklig njutning alltid sig själv. Detta själv kan finnas i böcker av författare som inte har någon som helst koppling till kära Österbotten.
Jag skulle också bryta en lans för den finska litteraturen, vi är delaktiga också i den finska kultursfären vilket många tycks glömma.
En knutpatriot skulle antagligen klandra mig för att inte förstå det sanna österbottniska lynnet, gammal Åbobo och halvfinne som jag är.
Men det är deras problem.
I dagens ledare manar jag mobilkunder till varsamhet - there's no such thing as a free phone!

Okänd översättare

2006-04-01T20:46:00.000+03:00

I ett av mina första blogginlägg kommenterade jag det faktum att det hadegått ett halvsekel sedan filmen "Okänd soldat" hade premiär.
Kunde ha spunnit vidare på temat och filosoferat kring översättningar, som jag gjort i i en kolumn det nummer av Parnasso som utkommer om någon vecka.
Nils-Börje Stormbom svenska översättning av Linnas roman är lysande, han har lyckats ge bassarna liv med finlandssvenska dialekter och skapa lecvande, gripande och trovärdiga karaktärer. Låt vara att Rokka, den livliga karelaren, inte riktigt stämmer med Borgåbornas sävliga mentalitet, men jag köper honom i alla fall.
Helt rätt är däremot att göra Åbobon Hietanen till Kokkolabo.
"Okänd soldat" har varit en framgång på många språk - men inte på engelska. Översättningen utkom rätt snart efter originalet men är totalt värdelös. Romanen är stympad, karaktärerna tillplattade och deras dialektala skillnader totalt utplånade. Romanen ärockså tsrkat förkortad, en äventryrshistoria till torso av en briljant roman.
Översättaren har också gjort ett märklig tillägg. Löjtnant Kariluoto, en till början barnsligt entusiastisk och käckt militärisk överklassyngling som utvecklas till en god soldat och i grunden är en riktig hedersknyffel, avrättar i den engelska "Unknown Soldier"på eget bevåg en trött och rädd soldat.
Barmhärtigt nog anges inte namnet på översättaren på bokens försättsblad.
Nu berättar lördagens Helsingin Sanomat att den amerikanska emeritusprofessorn Richard Impola som gjort den prisade översättningen av Linnas torpartrilogi äntligen fattat mod och gärna också skulle ta sig an "Okänd soldat".
Men Linnas förläggare WSOY vill inte släppa ifrån sig rätten, utan fortsätter att marknadsföra den gamla, eländiga översättningen.
Kulturskandal är bara förnamnet!

En finne igen

2006-03-31T18:45:00.000+03:00

Åter har en finne tillträtt en toppost inom svensk musik - i dag utsågs Sakari Oramo till ny chefsdirigent för Kungliga filharmonikerna. Tidigare har bland annat Esa-Pekka Salonen lett radions symfoniorkester.
Oramo är också ofta sedd gästdirigent för Mellersta Österbottens kammarorkester, jag intervjuade honom för ett par år sedan; en genomsympatisk och ödmjuk man utan några maestrolater.
Betydligt mera svårpratad och med illa dolt förakt för oss simpla landsortsjournalister var den en generation äldre Paavo Berglund, då 75 år, som viss också varit verksam i Stockholm. Det krävdes nog hela min journalistiska rutin och lite kreativitet därtill att få till det med den intervjun.
En färsk intervju med Oramo finns på Expressens klassiska blogg.
Lika ödmjuk och lättpratad, men med en massa temperament var det finländska dirigentmiraklets fader Jorma Panula som jag också mött.
Jag frågade Panula om orsaken till de finländska dirigentframgångarna och varför de svenska stjärnorna lyser med sin frånvaro:
"Det finländska musiklivet har de senaste decennierna frambringat en lång rad dirigenter av internationell toppklass.
Möjligheterna att öva sig inför en riktig orkester är en av orsakerna till detta mirakel.
– I Sverige var det under en lång tid nästan omöjligt, liksom det är i många andra länder där de flesta övningarna sker inför ett piano. Nu har orkestrarna i Helsingborg, Gävle och Norrköping öppnat för dirigentstuderande.
I Finland har studerandena redan i Sibelius-Akademin tillgång till en orkester, vilket lär vara mer eller mindre unikt i världen.
– I Sverige stöttar man inte unga talanger utan vill bara engagera färdiga stora kanoner, säger Panula.
– I Finland bidrar också orkestrarna på landsorten genom att engagera unga förmågor som gästdirigenter, redan medan de är studerande."

Ugglor på nätet

2006-03-30T13:55:00.000+03:00

Jag gillar att bläddra i lexikon, även om jag inte räknar mig som ett lexikonfreak som min far var. Han kunde sitta i timmar på Akademibiblioteket i Åbo bara för att bläddra i och jämföra olika lexikon, också på språk som han hade bara ytliga kunskaper i.
Jag tror hans favorit var ett spanskt superlexikon från Francos tid, om det nu inte renat var en itliensk mastodont ända från Mussolinis dagar. Minns inte antalet ord men hisnande stort var det - liksom praktverkan från andra diktaturer på 1900-talet. Ett stort lexikon är ju något av ett monument över makt och myndighet. Klassikern bland uppslagsverk Encyclopedia Britannica är inte en markering från en diktatur men väl ett svunnet imparium och lexikonet med stort L för många.
Om jag minns rätt har man upphört producera den tryckta upplagan och flyttat helt ut på nätet.
Där har man konkurrens av bland annat svenska Nationalencykopedin, som jag för något år sedan hade förmånen att prova med ett 30 gångers presentkort från bokmässan i Göteborg.
En encyklopedi på nätet har ju flera fördelar framom den tryckta – inte bara det att man alltid bjuds på färska fakta. Sökningarna blir också effektiva då man inte bara hittar själva sökordet utan också andra sammanhang där det förekommer och ofta också får föreslag på relevant information som ansluter sig till temat. Priset – kring 60 e för NE och lite mer för billigaste varianten på EB per år – är också rimligt. Speciellt i jämförelse med vad han får hosta upp för det elegante bokverket.
Helt gratis är Wikipedia, och med tanke på det är den tjänsten förbluffande bra, även om sökrsultaten inte alltid tycks klara källkritisk forskning. En jämförelse mellan NE, Wikipedia och den svenska gratistjänsten susning.nu i Svenska Dagbladet gav Wikipedia riktigt bra betyg medan susning inte tycktes imponera på någon.
Nätencyklopedierna bjuder kanske inte på svar på alla frågor, men det som finns hittar man betydligt snabbare och i mera koncentrerad form än med att bara googla.
Ändå känner jag en viss saknad efter ett riktigt, aldrig så föråldrat uppslagsverk som man kan ta på, bläddra i, känna doften av och läsa allt det i sig för sökningen ovidkommande som omger just det sökord man letat efter.
Då spelar det inte så stor roll om det är föråldrade fakta man får ta del av; uggleupplagan har en särskild charm!

Sverige är fantastiskt

2006-03-29T20:36:00.000+03:00

Jag gillar inte rasister och kan för mitt liv inte begripa att nazismen kan vinna anhängare än i dag. Jag är redo att stå på barrikaderna för demokratin.
Ändå baxnar jag då jag läser notiser i DN och om Ytterbyskolan i Kungälv i närheten av Göteborg. Där ska man nu använda kursplanen för att bekämpa elever med ickedemokratiskt tänkande.
"För att nå målet för godkänt i samhällskunskap krävs att man tillämpar ett demokratiskt arbetssätt det anser inte Ytterbyskolan att man gör om man kränker sina klasskamrater. Kränkande uttalanden kan därmed ge underkänt", skriver DN.
Betyg ska mäta kunskaper. har en elev klarat av en kurs ska han eller hon givetvis ha godkänt betyg – också om läraren befogat känner avsky för de åsikter eleven har.
Ett sundhetstecken är de starka reaktioner beslutet väckts i Sverige. Ytterby står för ytterligheter.
En extermism som många av högstadieeleverna i Ytterbyskolan visar upp är ofta uttryck för utanförskap. Är det någon som inbillar sig att detta utanförskap blir mindre om eleverna tvingas lämna skolan utan avgångsbetyg?
I grunden tycks problemet också bottna i den svenska pedagogikens mjäkighet, i jämlikhetens och den allmänna välviljans namn kan olämpligt beteende inte bedömas med ett ordningsbetyg:
Svenska Dagbladet citerar lärarfackbasen Metta Fjelkner som anser att "Ytterbyskolan, som har 670 elever, är inne på att införa någon form av ordningsbetyg i ämnesbetyget, vilket inte är tillåtet." Kursiveringen är min.
Varför skulle man inte kunna bedöma elevers uppförande? Eller är det jag som missförstår Fjelkner så att hon egentligen tänker som jag?

Femton (nå ja, 25 då...) ettor (3)

2006-03-29T12:58:00.000+03:00

Det ska fan börja skriva listor. Pustade ut efter gårdagens böcker när jag fick frågan om mina favotitlåtar. Den var nästan ännu värre. Musiken har ju en förmåga att gå förbi alla spärrar; det finns låtar man kopplar samman med minnen och sinnesstämningar, låtar som kanske ibte är det minsta "bra" men ändå känns väldigt viktiga. Så finns det låtar man en gång gillat men man nu efteråt skäms erkänna att man ens lyssnat på över huvud taget.
Först min hatlista just nu:
1. Kyla
2. Vinter
3. Snö
Först gick det vecka efter vecka med kring 10 minusgrader trots att man borde kunna börja se vårtecken, och så kom då gårdagen och natten med sitt snöfall. Tror inte jag på hela vintern haft så muycket att skotta som i morse.
Nu får det tammefan bli vår på riktigt!
Men musiken, alltså. Lika lite som för filmer eller böcker vill jag ge någon rangordnad topplista. Precis som för litteraturen kan det på den här listan finnas låtar eller plattor som just nu kanske inte är så där 100 procent angelägna men som någon gång varit det.
Listan följer en mycket vag biografisk kronologi. Gick bara inte att hålla sig till femton titlar...

The Beatles: "Lady Madonna"
Rolling Stones: "Paint it Black"
Hector: "Lumi teki enkelin eteiseen"
Rauli Badding Somerjoki: "Paratiisi"
Juice Leskinen: "Viidestoista yö"
Led Zeppelin: "Stairway to Heaven"
Rolling Stones: "Angie"
Deep Purple: "Smoke on the Water"
Uriah Heep: "Lady in Black"
Creedece Clearwater Revival: "Up Around the Bend"
Canned Heat: "Goin' up the Country"
Janis Joplin: "Summertime"
Jimi Hendrix: "Have You Ever Been (To Electric Ladyland)"
Ten Years After: "Love Like a Man"
BB King: "The Thrill is Gone"
Otis Rush: "I've Got the Blues"
Coleman Hawkins: "Body and Soul"
Thelonious Monk: "Round Midnight"
Frank Sinatra: "My Way"
Bill Evans: "Autumn Leaves"
Miles Davis: "It Never Entered My Mind"
John Coltrane: "Giant Steps"
Dexter Gordon "Smile"
John Coltrane: "My Favourite Things"

Femton ettor (2)

2006-03-28T14:25:00.000+03:00

Det var svårt att göra en lista över de 15 bästa filmerna, att utse litterära favoriter är mer eller mindre omöjligt. Har därför lämnat det fältet tomt i min användarprofil.
Ska i alla fall försöka ge en lista. Filmlistan var inte rangordnad, det är inte den här heller. et är inte ens en lista över de femton bästa böcker jag läst, bar en samling böcker som i något skede varit en läsupplevelse. Det betyder ocvkså att det finns böcker på listan jag – just nu i alla fall – inte en känner något betod att återkomma till; annars brukar jag prisa nöjet av omläsning.
Allstå, 15 böcker i ungefärlig läskronologi, inte i den ordning de skrivits. Har uppgett titeln på originalspråk i de fall jag inte läst boken på svenska:

Tove Jansson: "Vad tror du att det hände sen?"
Jules Verne: "En världsomsegling under havet"
Mark Twain: "Huckleberry Finn"
Charles Dickens: "Oliver Twist"
Väinö Linna: "Tuntematon sotilas"
Vilhelm Moberg: "Utvandrarna"
John Steinbeck: "Vredens druvor"
Hjalmar Söderberg: "Martin Bircks ungdom"
Joseph Heller "Catch 22"
Kurt Vonnegut "Slakthus 5"
Gabriel Garcia Marques: "Hundra år av ensamhet"
Michail Bulgakov: "Mästaren och Margarita"
Robert M. Pirsig: "Zen and the Art of Motorcycle Maintenance"
Paul Auster; "New York-trilogin"

Uj, vad 15 böcker är lite...
Beror det på att man blir blasé då man läst mycket eller på att de där stora nyskrivna läsupplevelserna blir allt mer sällsynta, det är länge sedan jag känt en riktigt stor kick av något jag läst.

Femton ettor

2006-03-27T11:47:00.000+03:00

Vilken är världens bästa film?
Vilka är de bästa filmer jag sett?
Njaeä, vad ska man säga, den frågan var svår.
Kan inte vara kategorisk, men drar till med en femton i topp-lista utan inbördes rangordning.
Det här är Otis lista över världens 15 bästa filmer, kronologiskt uppräknade:
1. Lang: "M" (1931)
1. Chaplin: "Moderna Tider" (1936)
1. Curtiz: "Casablanca" (1942)
1. De Sica: "Cykeltjuven" (1948)
1. Reed: "Tredje mannen" (1949)
1. Wilder: "Sunset Boulevard" (1950)
1. Bergman: "Det sjunde inseglet" (1957)
1. Lumet: "12 edsvurna män" (1957)
1. Truffaut: "Jules och Jim" (1961)
1. Kubrick: "Dr Strangelove" (1964)
1. Wexler: "Det kalla ögat" (1969)
1. Ford Coppola: "Gudfadern I och II" (1972, 1974)
1. Fellini: "Amarcord" (1973)
1. Forman: "Gökboet" (1975)
1. Tarkovskij: "Stalker" (1979)
Bubbling under, i godtycklig ordning: Bertolucci "1900", Kubrick: "2001 – Ett rymdäventyr", Renoir: "Den stora illusionen", Chaplin: Alla långfilmer, Vernuil: "Alla är vi vinterapor", Antonioni: "Blow up", Bergman: "Smultronstället", Wicki: "Bron", Polanski: "Chinatown", Fuller: "Shock Corridor", Kaurismäki: "Mannen utan egenskaper", Haggis: "Crash", Scorsese: "En natt i New York", Lubitch: "Ninotchka".
Lista över bubbling under bubbling under är oändlig.
Mera om min filmsmak på min Filmtipset-sida.
Ser gärna besökarnas egna listor som kommentarer till detta inlägg. Kolla också den löpsedeltävling jag utlyste för ett par dagar sedan!

Ragan om ringen?

2006-03-26T17:41:00.000+03:00

Efter år av arbete, slit och upphaussning har det varit premär för musikalversionen av "Sagan om ringen"; planerad för London men förflyttad till Toronto. Megapsektaklet som ska vara vär5ldens dyraste musikalproduktion någonsin är intressant ur finländsk synvinkel då det är världsmusikgruppen Värttinä som står för det mesta av musiken.
Andre musikaliske huvudman är indiske A.R Rahman; med honom kan man väl tala om "Ragan om ringen"?
Premiärpubliken lär ha ghett stående ovationer och förhandsföräljningen torde asnart ha täckt kostnaderna, medan kritikerna tycks vara mera kyliga. The Guardians Oliver Burkman var tydligen inte ens utsänd att kommentera musiken, hans allmänna omdöme är ganska surt:
"The general feeling is that the spectacle overwhelms the story, and that the hybrid musical/non-musical doesn't really work," said the critic, who did not want to be named before reviews had been published. "It's not that three-and-a-half hours is too long - some of us are used to sitting through Wagner. It's that it isn't enough time to tell the story. Even Peter Jackson needed nine hours of movie time."
På en till synes auktoritativ Sagan om Ringen-sajt är kritikern däremot begeistrad uttryckligen av musiken:
"The music was composed by A.R. Rahman and Värttinä and is hauntingly inspiring. Rahman is a veteran of the Indian film industry and he isn’t afraid to take chances with his music. He is a perfect choice in this context as well as he blends together different types of world music to create the unique and echoing melodies of Middle-earth. Värttinä is a distinguished folk music group from Finland. Together with Rahman they have created harmonies and a vocal quality in the singing that will continue to resonate long after you leave the theatre."
Också Toronto Sun levererar en sur recension, också av musiken:
"Musically, the score composed by A.R.Rahman and Varttina with Christopher Nightingale, under the direction of Rick Fox, is a mixed bag. When used as a bed on which to float elements of the story, the score often is effective although, frankly, not even Tchaikovsky's 1812 Overture could save some of the lame battle scenes. But when it comes to aiding character development, the music rarely rises above the purely forgettable.
This is not a score many will be humming as they leave the theatre."
Aftonbladet har en tv-snutt om kritikernas sågning, men nämner inte allas musiken.
Det var ju inte långsökt att ge uppdraget åt en finländsk etnogrupp med kalavelanska kopplingar; det finska nationaleposet var ju en viktig inspirationskälla för de gode Tolkien.
Någonstansd anade jag att det skulle bli så här.
Måste man alls göra musikal av en romansvit som denna?

Löptid

2006-03-25T17:43:00.000+02:00

Som dagstidningsjournalist behöver jag inte tänka på att sälja tidningen varje dag, än mindre på att hitta på löpsedlar.
Trots det vill ju också en lokaltidningsmurvel varje dag vill bjuda på något läsarna kastar sig över och tänker "å fan!". Minns inte vem som skapade uttrycket "åfanismen" som motto och drivkraft för sin tidning. Men så ska det vara!
Löpsedlar som bäst är poesi på högsta nivå, mest klassik av alla svenska löp är naturligtvis Sigge Ågrens Expressenlöp efter den första hjärttransplantationen då en vit man fick en svart mans hjärta i Sydafrika:

SVART HJÄRTA
LIKA RÖTT
SOM VITT

Helt enkel lysande, lyrik av Nobelklass!
I Finland nådde Dallas i början av 1980-talet ett avsnitt där JR blev skjuten samtidigt som Bresjnev skulle begravas i Moskva. Finska kvällstidningen Ilta-Sanomat hade löpet

JR SKJUTEN
Reagan hinner inte
till begravningen

I dag tycker jag löpen bara bjuder på trams om för mig okända kändisar.
Men i bland är det kul att leka med tanken på drömlöpet.
Utlyser härmed en tävling. Vad vill du läsa på ett löp, hur ska det sägas?
Bästa, galnaste, smartaste, fyndigaste - få se vilken epitet som blir mest träffande - belönas med en bok.
Blir resultatskörden rik kanske jag delar ut pris i flera klasser.

Döda legender

2006-03-24T20:57:00.000+02:00

Jag kände inte den legendariske finske förläggaren Olli Arrakoski, mångårig chef för bokförlaget Tammi mer än till namnet. Ändå berörs jag av notisen om hans hastiga bortgång.
Arrakoski dog för npågon dag sedan som nybliven pensionär, bara 64 år gammal.
På finska litteraturtidskriften Parnssos bloggskriver Arto Virtanen i en kommenytar att Arrakoski någon gång skrutit att han inte varit en enda dag sjukledig.
I Sverige beskärmar man sig över de många och långa sjukledigheterna, men lever längre än i Finland.
Kanske det finns ett samband, kanske det inte är så bra med sisu i alla fall?
För övrigt ger bloggens huvudman Jarmo Papinniemi mig uppslaget till en scen som kunde ingå i en ny film om en musikalism storman. Både verklighetens finska operahjälte Martti Talvela och den fiktiva operahjälten Boris Godunov dog på sina döttrars bröllop.
Oj, om man vore regissör eller manusförfattare!

Är scoopet dött?

2006-03-23T08:31:00.000+02:00

Jag undrar om den nyhetsreporter alls finns som inte drömmer om det stora scoopet. Driften att vara först med en nyhet är en adrenalindrivande kraft och viktig motivation i vårt arbete.
Hittills har det handlat om att vara först med en grej i morgondagens tidning.
Med nya medier påmarknaden får vi antagligen tänka om. I ett intressant inlägg på Cyberjournalist.net säger bland annat USA Todays chefredaktör Ken Poulson att man i hans tidning i allt högre grad går ut på webben med detsamma.
Det här gäller också för nyhetsförmedling i betydligt mindre skala. Också lokaltidningar hamnar att tänka om.
Ett scoop har i den nya världen en livslängd på minuter i stället för dygn.
Det här minskat inte på behovet av den tryckta tidningen. Printen ska bekräfta, fördjupa och analysera det man kablat ut på webben.
Den snabba nyhetsbevakningen på webben ska skapa ett behov att veta mera följande dag.

Aktuellt med Gudfadern

2006-03-22T16:20:00.000+02:00

Plötsligt poppar "Gudfadern" upp både här och där. Var inne på Sight and Sounds webbplats och klickade mig till 2002-års omröstning bland kritiker och regissörer om världens bästa filmer. På kritikernas lista är "Gudfadern" I och II på fjärde plats. Regissörerna rankar filmerna som tvåa.
Båda listorna toppas 2002 precis som på den legendariska listan 1952 av "Citizen Kane".
Samtidigt noterar tidningarna, bland annat DN, lanseringen av ett datorspel baserat på filmerna.
Tycker väl regissörernas ranking är att ta i, tycker ju att både Fellinis "8 1/2", Renoirs "Spelets regler och Hitchcocks "Vertigo" är större filmer än "Gudfadern", för att inte tala om en mängd andra filmer som inte rymts med bland de tio bästa.
Men det är tveklöst något alldeles speciellt med Ford Coppolas gangstersvit som tematiskt tangerar så mycket mer än bara en maffiafamiljs öden.
Suggestivt bildberättande, en bra story, lysande skådespelare – allt bidrar till att göra "Gudfadern" till en filmer jag kan se om och om igen.
Del I och II, vill säga; trean har jag aldrig brytt mig om.
Tvåan har för övrigt en finländsk koppling. I början av filmen kommer den unge Vito Corleone till New York ombord på ett segelfartyg, och en båtgråtare som jag noterade redan då jag premiärsåg filmen att det var gamla Gustav Ericson-fyrmastaren "Moshulu" som fram till slutet av sextiotalet låg nästan vrak och användes som sädesmagasin i Nådendals hamn. Sedan köptes hon av amerikanser som rustade upp henne och gjorde henne till restaurangfartyg i New York.
"Gudfadern" ska man för övrigt se i den originalklippta långfilmsvarianten, tv-versionen har klippts i kronologisk ordning och saknar helt den spänning mellan tidsplanen som är så viktiga i originalversionen.
Och – visst vore det kul att testa dataspelsversionen. Fast man får väl befara att det mest handlar om action då man ska ta sig fram i gangsterhierarkin.
P.S. På tal om DN ser jag att det inte bara är Miles Davis som är filmaktuell; också Marvin Gaye och Dusty Springfield ser ut att få sina liv gestaltade av Hollywood. DN frågar också läsarna vilken svensk musiker de helst skulle se en film om. De flesta av de föreslagna kandidaterna låter så tråkiga, svenskarna är så skötsamma...
Nå, det skulle väl vara Monica Zetterund då. fast hon kanske dyker upp i en biroll i Miles Davis-filmen?

Ännu tunnsått om Miles

2006-03-21T16:11:00.000+02:00

Har försökt hitta mera fakta om planerna på en film om Miles Davis, men nog tycks allt bygga på rätt magra uppgifter än så länge.
Hur som helst tycks hans familj ha en central roll i det hela, bland annat dyker namnet på hans systerson Vince Wilburn upp i nästan varje notis; det andra centrala är att det är hans skivbolag Sony som ligger bakom projektet. Som tänkbar regissörer nämns Antoine Fuqua.
En film om Miles? Definitivt; Få jazzmusiker har varit så inflytelserika som han och flera gånger pushgat musiken i en ny riktning; ingen har som han samtidigt övergett det gamla.
"Varför skulle jag spela gammal skit" är ett klassiskt uttalande av honom. Ändå bjöd han i slutet av sitt liv på konserten i Montreux på en kavalkad av klassiker.
Den här attityden stämmer med den arrogans han var känd för, samtidigt som hans dotter Cheryl i en intervju gett en helt annan beskrivning: "He wasn't an angry black man ... he was very humorous. ... He lived life to the fullest and he absorbed cultures from all over the world." Dottern citeras i Yahoo News' notis om filmprojektet.
Miles Davis tycks ha varit just en så komplicerad och motsägeösefull person att en film om honom i bästa fall kan bli riktigt intressant!
Har tidigare skrivit om både Miles och min motvilja mot hjälteportätt.
Dagens saldo på jobbet bland annat morgondagens ledare och genomläsning av några insändare.

Uppdaterat om nedan

2006-03-20T19:42:00.000+02:00

Hemkommen från jobbet en kort surf, och vad hittar jag - jo, en notis om att man planerar en film om Miles Davis liv med Don Cheadle i huvudrollen.
Nu lär man vara i desperat jakt på ett bra manus. I väntan på filmen rekommendars Miles' självbiografi, skriven i samarbete med Quincy Troupe.
Klart läsvärd, också om den är rätt självförhärligande. Visst var han stor, Miles, men uppenbarligen också en stor skitstövel.

Inne på det här med Trane

2006-03-20T16:44:00.000+02:00

Det har hänt något med min relation till Miles Davis. Hade honom som husgud och klar favorit bland alla jazzmusiker under många långa år, men just nu känns han väldigt likgiltig.
I stället dras jag allt mer till hans parhäst från jaxzzhistoriens bästa smågrupper, femtiotalskvintetterna; John Coltrane.
Det har tagit tid att mogna till hans aggressiva ton, speciellt på sopransax, men just nu tycker jag Trane talar till mig betydligt mer än Miles.
Gillar både det meditativa och det häftiga hos Trane. När detta skrives klingar de sista tonerna i en liveinspelning av "Thed Promise" ut på min iPod, tycker hans ton är vacker till och med när han öser på som värst.
Övergång till "Summertime", en väldigt urban sommarlåt i händerna på Trane - men vilken känsla!
Detta skulle jag villa höra live på en rökig klubb med mycket tryck och Stimmung.
Lär väl vara svårt att få det med Trane själv i alla fall...
Nu ska jag logag ut och köra hem efter min första dag e.k; efter kulturredaktörsskapet.
Mer än halva dagen förflöt med ett möte i Vasa. I morgon hoppas jag få skriva också.

Mysko med bildladdning

2006-03-19T12:03:00.000+02:00

Lördag kväll var kulturens i grannbyn Bennäs.
I Bennäs är också hårdrock kultur, vilket man inte skulle tro med fjolårets bråk om kulturverkstaden i färskt minne.
Men på lördagens traditionella Vintergatanfestival släpptes också rockarna fram, i samlingshuset rockade både Lotus och Trush - där min son Joachim lirar gitarr - fett.
De lät sig inte bekommas av den ganska skrala publiktillströmningen utan öste på för fullt.
Kul! Hade inget emot att missa schlagerfinalen för detta. (Vad skulle jag för övrigt bry mig om vem svenskarna skickar till Aten?)
Det är knappt så Joachims Ibanez ryms i min Corolla. Hoppas de snart får ett fett kontrakt så de kan köpa en skåpbil. Kan nog ställa upp som roadare i alla fall.
Försökte ladda upp bilder till detta inlägg. Hände ingenting; fattar inte riktigt. Har gått bra förr då jag gjort exakt lika. Mysko, försöker återkomma.

Pixelracet är över

2006-03-19T09:51:00.000+02:00

Skrev för några veckor sedan om mina kameror; att jag plåtar med en gammal Canon G3, min tjänstekamera som börjar ha några år på nacken. Jag är fortfarande nöjd med dess funktioner och bildkvalitet, främst för att jag inte vet av något bättre - har bara provsmakat nyare och pixelhäftigare kameror. Ett par veckor efter att JT köpt denna G3 lanserade Canon G5 med någon megapixel till, och sedan dess har pixelracet fortgått från år till år, för varje halvår man väntat med sitt köpbeslut har man fått mera kamera för pengarna. G3 har 4 mega; i dag har motsvarande entusiastkameror helt normalt 6-8.
Megapixelutveclingen har liknat den på datorfronten där Moores lag i decennier har fördubblat kapaciteten var 18 månad.
Men nu tycks utvecklingen sakta in, inte bara för att man med 6-8 M för amatörer och bortemot det dubbla för de häftigaste proffskamerorna är uppe i samma upplösning som 35 mm-filmen.
I en intressant artikel som samanfattar iakttagelser inför den stora amerikanska fotomässan PMA skriver Michael Reichmann att utvecklingskurvan passerat en skuldra och nu befinner sig i en planare fas - något som han välkomnar. Han förutsår att vi kommer in i en fas då ett kamerabyte som under en analoga eran blir tekniskt motiverat vart tredje till sjätte år i stället för de senaste årens var 18:e månad.
Så här skriver han bland annat:

"From 1999 to 2006 camera buyers came to expect new models every year or so. These would have more and better Megapixels along with lower prices and improved image quality. But the semiconductor industry has now moved off the sharp slope of the curve onto the softer, more gradual shoulder. They won't be able to offer us than much more, that much better, and that much less expensive each year, as they lead us to become accustomed to."
De senaste åren har utveclingen varit hisnande, bra tycker den som följt med från sidan, medan den som köpt en kamera bara någon månad senare svurit ve och förbannelse över att han inte väntat.
Nu ser det alltså ut som om man kunde köpa en kamera med större sinnesro. Men det gäller att vara uppmräksam och inte låta sig luras av utgående modeller. Man ska köpa det nyaste som finns. Kameratidningarnas marknadssammanfattningar brukar uppge hur länge modellen funnits i handeln.

Just nu skulle jag gärna haka på utvecklingen och nöja mig med en Nikon D200...

Gråväderslördag

2006-03-18T15:31:00.001+02:00

Så brukar det ju vara, efter en vecka med fantastiskt marsväder en gråtrist och slaskig lördag. Å andra sidan bådar ju slasket om bättre tider. Det måste bli sämre för att kunna bli bättre.
Hann faktsikt med ev sväng till biblioteket i går, men kom inte hem med bara blues som jag tänkt. Kunde inte hålla fingrarna från jazzhyllan i alla fall.
Tog hem följande plattor:
Albert King, "More big bliues"
Buddy Guy, "Heavy love"
Spyro Gyra, "Road Scholars"
Charlie Mingus, "Presents Charlie Mingus" (med Eric Doplhy på altsax och basklareinett, Ted Curson trumpet och Dannie Richmond trummor)
Gerry Mulligan, "The best of Gerry Mulligan Quartet with Chet Baker)
Har nog en speciell förkärlek för femtiotalsinspelningar, tycker den klassiska jazzen nådde sin kulmen vid den här tiden. Kombinationen Miles/Trane var svår att överträffa!
I dag har JT:s veckoslutsbilaga Med Mera tagit steget ut på webben. Där kan man bland annat skicka in bilder av vårtecken som MMS, delta i en tävling och så klart smaka på bilagans innehåll. Snygg site, tycker jag. Bra jobbat, Denise och Anne-May!
I kväll får jag då ta på mig roadarhanskarna. Kanske vi ses i Bennäs?

St.. Patrick

2006-03-17T22:55:00.000+02:00

Skönt med bara skit på tv - pluggade iPoden i stereon och sitter och lyssnar på Billie Holiday medan jag plöjer genom veckans Hufvudstadsbladet. Var hos svärmor och bytte mot en drös Vasabladet.
Läste bland annat en ypperlig recension av Peter Englunds bok om drottning Kristina. Ska hinna skriva om den jag också, omsider.
17 mars, St. Patrick. Har dagen till ära druckit både en Guinnes och en Murphey's.
Mera arom i Murphey's, men mera bett i Guiness eftersmaksbeska. Gillar övertonerna av lakrits (kanske lite toffe?) i Murphey's, men måste säga att det känns som dött lopp.
Synd att jag inte har fler burkar att fördjupa iakttagelserna med...
Läste i tidningen Juomanlaskija (synd om dig om du inte kan finska...), en fenomenal tidning för den som gillar öl och andra ädla drycker, att specialtidskriften Whisky Magazine noterat lilla Helsingforsrestaurangen Pikkulintu ("Småfågeln") bland världens bästa whiskyställen, jag tror de har kring 200 malts. Pikkulintu har också ett stort urval bitters, några av dem på fat. Denna osannolika lilla krog som ser ut som vilken trista förortspub som helst är absolut värd ett besök. Prisnivån är också rimlig.

Sista kulturkalendern

2006-03-17T15:21:00.000+02:00

Det var det. Den senaste tiden har det känts som jag gjort kulturkalendern - JT:s veckospalt om evenemang i trakten - var annan eller var tredje dag trots att jag gjort detta en gång i veckan, numera på fredagar.
Efter någonting kring 350 kalendrar eller så gjorde jag i dag min sista - för den här gången, ska jag väl gadera mig med.
På måndagen är det Sofie Knutar som tar över ansvaret för kulturen medan jag tar över på ledarsidan.
Har under mina snart 25 år på JT hunnit göra nästan allt man kan på en lkiten redaktion och tyckt att kulturen var det roligaste jag sysslat med, men nu känns det riktigt bra att gå vidare.
Hade i går tänkt gå på jam med den danske basisten Lars Danielsson, men efter en lång dag blev det sofflocket och en dokumentär om fladdermöss i stället.
Ska ta en sväng via bibliotekets cd-hylla och spana in lite blues med gråtande gitarrer. Vill ha lite omväxling till Trane och andra tenorister.
I morgon kväll har min sons heavyband Trush en spelning i Bennäs, så jag får agera chaufför och roadare. Ska bli kul att höra dem live, har inte hört dem på riktigt sedan i våras.

YLE Let Me Down

2006-03-16T18:49:00.000+02:00

Billie Holiday i iTunes, mörkret håller på att lägga sig över att Jakobstad som haft en fantastiskt fin marsdag som jag tyvärr tillbringat helt och hållet inomhus - förutom då jag fick ta en sväng hem då värmepannan stannat. Eller oljebrännaren alltså. Fick igång brännarhelvetet. I går upptäckte jag att expansionskärlet pajat och fick tag i en fixargubbe. Få se vad det kalaset kostar.
Billie H. var inte bara tragisk bluessångerska, just nu sjunger hon "What a Little Moonlight can do" i en närmast uppsluppen swingupptagning. Genial översättning Hasseåtage hade åt Monica Z med "Vad en liten gumma får gno"...
Hittade på tal om jazz en härlig bild, målad efter ettt foto från 1966, av en liten tjej med trumpet, tjejen är vorden lite större och bloggar inkännande och gripande under namnet Petra bland annat om sin cancer, men också om mänskliga relationer, egna dikter, och om jazz. Hon för också en intressant diskussion om minnenas väsen.
En av de mest läsvärda bloggar jag stött på på länge.
Blev en lång dag i dag, min sista torsdag som kulturredaktör med alla torsdagsrutiner och en efter otaliga samtal framgångsrik jakt på en recensent till lördagens konsert med övningssymfoniorkestern Praxis.
Dagens väntade kalldusch var att finska rundradion YLE sagt upp kontraktet med Finska Notisbyrån. Det var ett hårt slag för den svenska nyhetsförmedlingen i Finland och sätter speciellt oss på landsortstidningarna på prov då FNB:s utbud med säkerhet blir mycket mindre.
Kan bara förena mig med Billie som just nu sjunger "You Let Me Down".

Nya utmaningar

2006-03-15T09:25:00.000+02:00

Såg konserten "Putte Wickmans vänner" på tv i går - vilken besvikelse!
Att Putte Wickman själv var en skugga av sitt forna jag var sorgligt men begripligt. Det var en sjuk och trött man vi såg, ljusår från den briljanta klarinettist som bara drygt ett år tidigare spelade i Jakobstad.
Skrev en notering vid hans bortgång, där finns också en länk till recensionen.
Det var vemodigt att se och höra den tärda veteranen.
Men hade svårt med hela apparaten kring Wickman, artistvalet var märkligt och repertoaren hade ganska lite med Wickmans glanstider att göra.
Ljuspunkten var Toots Thielemans, än orkar också den snusmumriken blåsa i sitt munspel. Trodde nästan han var död.
Själv har jag haft några omtumlande dagar inför byte av jobb.
Kvarstår hos samma arbetsgivare, men lämnar efter många år som kulturredaktör det jobbet åt min vikarie, Sofie Knutar, för att på måndagen tillträda som tf chefredaktör för Jakobstads Tidning.
Ska bli en spännande utmaning!
Men bloggen överger jag inte - Otis kulturblogg fortsätter som förr.

K-märkta kranar

2006-03-14T12:13:00.000+02:00

Ser i tidningarna att lyftkranarna på varvsområdet i Åbo deklareats som kulturminnesmärken. De är de absolut värda! Stiligt avtecknar de sig mot horisonten med sina klassiska profiler och minner om eran då åmynningen sjöd av nithammare och skärande sågljud, tusentals overallklädda gubbar kryllade på landets största arbetsplats och den lilla personalfärjan tuffade i skytteltrafik över ån.
Bodde för nästan ett halvsekel sedan att par av mina tidigaste barndomsår på Slottsgatan 59, mittemot porten till varvet och med fängelset tronande på berget bakom huset.
Farsan var fotograf på varvet; "Chrichton" sade gamla Åbobor fortfarande, fast Chrichton-Vulcan redan bytt namn till trista Wärtsilä Åbovarvet.
Som liten knodd fick jag ibland följa med till varvsområdet, och det var ju spännande!
Förutom bullret från varvet och spårvagnarna skrammel längs Slottsgatan minns jag en annan sak från denna tid; doften.
Aura bryggeri var en annan nära granne, och maltdoften låg tung över Slottsgatan.
Nu finns varken varvet, bryggeriet eller spårvagnarna kvar, men femtionian består.
På tal om nostalgi ska jag ge dagens länktips. Intresserad av finländsk musik?
Den finländska nationaldiskografin finns sedan årsskiftet sökbar på internet. Här finns uppgifter om alla inhemska musikinspelningar sedan 1901. Servicen har mångsidiga sökfunktionmer och fungerar ypperligt på svenska.

Jubileumsinlägg

2006-03-13T18:55:00.000+02:00

Inlägg nummer 100

Dubbeljubileum i dag; det är exakt tre månader sedan jag började blogga, samtidigt är detta mitt etthundrade inlägg på bloggen.
Det första inlägget handlade bland annat om Tage Söderströms bok om hur han som ung pojke hamnade i Sibeirien då han skulle segla till Stockholm.
Sedan dessa hgar det handlat om allt från senap över många filmer, jazz, annan musik och politiskt korrekt språkbruk till mediafrågor som jag ofta återkommit till, matrecept och fotokonst.
Ibland har det handlat om humor.
Det dagliga besökarantalet är ännu en bra bit från höjdarbloggarnas, medelantalet besökare per dag har klättrat en bit över 50, men är väl helt ok.
I dag har jag träffat Henrik Thorson, skådespelare och tv-producent, vars film "Scener ur en separation", regi Anders Slotte med SLotte själv och Bithe Wingren visas av finländsk tv i morgon, och som har nya planer kring att filma i Jakobstad. Det kan du läsa om i morgondagens JT.
Fick i dag Julia Blackburns bok om Billie Holiday - jusat som jag tankat en trippel-cd med hennes musik till min iPod. En händelse som ser ut som en tanke.
I morgon inleds en ny era med ett nytt hundratal på bloggen. See You!

För vackert att blogga, egentligen

2006-03-12T14:58:00.000+02:00

Vilken dag! Alldeles för vackert för inomhustrivialiteter som att blogga egentligen, men efter en och en halv timme i friska luften och en långpromenad på isen i perfekt vårvinteväder har jag nästan en överdos av uteluft.
Har just avätit en slottstek enligt recept som tv-kocken Mikael hade i Strömsö för en vecka sedan, och det blev riktigt gott.
Sitter och finputsar på en kolumn för finska litteraturtidskriften Parnasso om att tappa språklig färg vid översättningar. Fick svårigheter med att hitta ett finskt uttryck för begreppsparet "stoff och gestaltning", som jag tycker är mycket bättre än det gamla "form och innehåll". Inte ens min vän Jarmo på Parnasso kunde bistå mig i hastigheten så jag måste avstå från en del av resonemanget. Å andra sidan hade jag fullt sjå att rymmas inom det föreskriva antalet tecken också utan den biten.
I morgon möten, och träff med ett finlandssvenskt tv-team som planerar spela in en ny novellfilm i Jakobstad. Deras första, "Scener ur en separation" visas i FST på tisdag. Har sett den; fyndig dialog och välspelat lite i fransk sextiotalsanda. Se den!

Rätt låt vann?

2006-03-11T13:26:00.001+02:00

Nu får domedagsprofeterna, vadvardetjag sa-arna, moraltanterna och schlagerpuritanerna sitt lystmäte då folket i ett ganska uselt startfält valde teatraliska monsterrockarna Lordi att representera Finland i schlagerfestivaeln.
I och för sig gick ju inte rätt låt ens till final, klart bäst var "I can't Wait" med Safe Six; inte musik jag lyssnar till eller som det skulle falla mig in att köpa, men det var en proffsigt gjord melodi med klart handtag. Och det här gänget kunde till sklillnad från allt för många av deltagarna sjunga!
Varför envisas skivbolagen att matcha "stjärnor" utan tillstymmelse till sångröst.
Lordi är ju så långt från schlagertradition man kan komma, men vem vet, kanske vi tar dom med överraskning den här gången. Som när Kokkolapojken tröstade sin syster som inte bjudits upp under kvällens dans: "Kanske he komber ha tiide tå stygg vaal på mode".
Lordi är udda, men är faktiskt kända över hela Europa bland diggarna. Snacket om att Finland får skämmas är löjligt och faller på vår gamla dåliga självkänsla.
Fjolårsfadäsen Geir Rönning hade dagens bästa kommentar också om man inte håller med honom "I fjol sjöng jag om helvetet i Finlands bidrag, i år skickar vi helvetet till Aten".

Med Dexter i ipoden

2006-03-10T14:26:00.000+02:00

Jag lyssnar på Dexter Gordon på iPoden, lyssnar på hans ton och fraseringar i Charlie Chaplins ”Smile”. Växlar till den några snäpp fränare Trane i ”My Favourite Things” och förundrar mig över hur dessa musiker lyckas lyfta de här i sig ganska triviala trallarna till nya höjder.
Jazzmusiker har genom tiderna gjort just så; plockat pärlor bland populärmusik och musikallåtar och visat vilken potential de innehåller då en arrangör och improvisation med sinne för harmonigångar och ackordbyten tar i dem.
Tyvärr är det som om låtarna värda att förädla skulle vara en sinande naturresurs; dagens jazzrepertoar är långt den samma som Gordon och Coltrane öste ur på 1950-talet, bebopsnubbarna på 1940-talet och swingkillarna på 1930-talet öste ur.
På sextiotalet kom en tankevända i den amerikanska populärmusiken som fram till den tiden försett världen med sånger för vokalissor och grooners; rock och lättuggad pop tog över.
Samtidigt upphörde flödet av nytt råmaterial för jazzstandards.
Men fan vad jag gillar då Dexter och Trane ger sig på klassikerna!

Fans och Kinasyndromet

2006-03-09T11:21:00.000+02:00

Jag har och har alltid haft en rad favoriter på olika områden, men är jag ett fan?
Njaäee, min relation till favoriterna är nog för ljum för att den skulle kunna klassas som fanskap (läs nu inte det ordet fel!).
Fick äntligen tid att recensera Fredrik Strages bok om fenomenet, mycket läsvärt om allt från entusiastiska pojkbandsdiggare till psykopatiska stalkers.
Strage skriver med insikt, inlevelse, öppet sinne förmåga till analys och utan att moralisera eller förfasa sig. Skickligt skildrar han fenomenet, men fortfarande förstår jag inte riktigt den totala hängivelsen hos fansen. Där finns en religiös dimension, en väckelsesekterists blinda tro och totala entusiasm som känns totalt främmande för mig. Likheten med väckelserörelser tycker jag Strage kunde sett lite närmare på.
Tage Danielsson sade det bättre; Utan tvivel är man inte riktigt klok.

P.S. Den kinesiska förtryckarregimen täpper till hålen. Man har lyckats få aktörer som Google att begränsa sökmotorernas funktioner och också tidigare gått hårt ut mot bloggare. Nu har man stängt två av landets största bloggar, skriver bland annat Journalisten.
Stängda bloggar är bara ett uttryck för det kinesiska demokratiunderskottet, om vi nu vill använda ett eufemistiskt uttryck.
Den kinesiska paradoxen; kommunistdiktatur i förening med superkapitalism är spännande och skrämmande. Västvärlden, företrätt av sina företagare, som höll frihetens fana högt under kalla kriget, tiger still medan förtrycket fortsätter och man får arbete gjort till svältlöner och inget fack finns som kan sätta käppar i hjulet.
Kan ju finnas en och annan övervintrad maoist också bland de svenska företagsledarna. Tala om Kinasyndromet.

Bilen som en pc?

2006-03-08T22:07:00.000+02:00

Vi ser bilen som en mobil PC, säger Manuel Simas, affärsutvecklingschef för Microsofts bilverksamhet till Financial Times" enligt IT- och ekonomisidan på Aftonbladet.se.
Så man får räkna med att formatera sin bil ett par gånger om året, köra bara med Microsoftbensin och vara beredd på att allt slutar att fungera medan man ligger i omkörning i 120 km/h då ingen programmerare förutsett att någon någonsin skulle ha i fyran, ligga i 4.500 rpm, ha på blinkers och lyssna på Radio X3m samtidigt?
Bill Gates, stay out of my car!

Klockklang går i graven

2006-03-08T14:29:00.000+02:00

Var det kanske sista gången redan i dag?
I natt ska Rundradion banda tolvslaget i Åbo domkyrka och ersätta den inspelning man kört med sedan 1965. Klockklangen har förändrats sedan dess, säger man.
Det ska väl jag veta!
Jag är uppvuxen och nästan född ett kvarter från nationalhelgedomen och har malmklangen från det 101 meter höga tornet i ryggmärgen trots att jag flyttade från Åbo för snart ett kvartssekel sedan.
Folk som sov över hos oss förstod inte hur vi kunde sova när den förbannade klockan dånade natten igenom, för oss ingick den i stadsbilden så man knappt hörde dem. Minns flera gånger hur jag satt och läste och bestämde mig för att ge mig av någonstans då klockan slog. Visst slog klockan, men inte fan hörde jag det.
Någon gång kring 1970 fick klockan fnatt en kväll och började slå ohejdat; jag tror den slog 86 slag innan den tystnade inför 11-slaget, gav de fyra kvartssdingen och sedan tystnade efter fyra av de elva slagen.
Ett par år innan jag flyttade från Åbo genomgick kyrkan en omfattande restaurering då man också fixade till klockmaskineriet. Samtidigt förstörde man rytmen i timslagen.
I den rytm och melodi som jag växte upp med och som konserverats av radion finns en liten paus, knappt märkbar men tillräcklig för att det ska uppstå en förväntan mellan ding och dång; efterklangen från det första slaget hänger likson kvar och tvekar ett tag innan den andra klockan svarar. Hade i någon timme en länk ovan som jag trodde var till den gamla klockklangen, men det var naturligtvis fel. Ska jaga vidare och se om jag skulle hitta den.
Efter renoveringen kommer efterslaget snabbt och ampert, det är snarare ett aggressivt Ta-dang än det mera meditativa ding,,,dång som det lär tidigare.
Finns det någon blogg för klockklangsnostalgiker?
Den som har ett nostalgiskt förhållande till tåg eller bara gillar goda reportage ska läsa alltid välskrivande Jan Gradvalls text om en tågresa genom Sverige – beställd med anledning av den svenska järnvägens 150-årsjubileum.

Möte med sega gubbar

2006-03-07T15:32:00.000+02:00

Har precis återvänt från en lunch med en vördnadsvärd skara äldre herremän. Tillsammans med kollegan Patrik Sundqvist var jag inbjuden till Pedersörenejdens krigsveteraners månadsträff för att berätta om vårt forskningsprojekt kring den tyska militära närvaron i Jakobstad under fortsättningskriget 1941-1945.
Eftersom vårt projekt haft väldigt svårt att komma ur startgroparna (vi har en tidning att fylla) var det inte så mycket vi hade att berätta ännu i det här skedet, snarare satt vi och sög i oss tips och historier av veteranerna. Sega gubbar, medelåldern ligger någonstans kring 85 år!
Lapplandskriget har det skrivits hyllmetervis om, både av tunga forskare och glada amatöreer, men tyskarna i de finländska hamnstäderna tycks vara ett mer eller mindre outforskat kapitel. Med hjälp av stipendier vi redan kvitterat ut hoppas vi ännu i vår kunna resa till Tyskland och Österrike och träffa några överlevande veteraner för att få personliga intryck från den här tiden.
Lokala anekdoter är vi också intresserade av, gubbarna på lunchen bjöd på några också de. Krigets allvar gjorde sig påmint även i Jakobstad, fortfarande berättar man historien om unga tyska soldater som blev arkebuserade för att ha varit inblandade i svarta börs-affärer.
Bland annat den historien vill ha verifierad.
För ungefär 30 år sedan gick en tv-serie i finländsk tv, jag tror det var en internationell samproduktion av något slag, där en tysk alpjägare deserterade och flydde till Sverige. Minns inte så mycket av serien, men en scen tycker jag fångade in den svenska mentaliteten i ett nötskal. Alpjägaren hade äntligen nått den svenska sidan och var intagen på militärsjukhus, där en ung svensk pojke stod och beundrade honom.
Pojken berättade att han nog visste hur hemskt kriget kunde vara: "Min bror har varit inkallad, och de måste äta efterrätt på samma tallriok som huvudrätten".
Ridå...

Rätt film vann

2006-03-06T15:35:00.000+02:00

Borde inte uttala mig om årets Oscarsvinnare eftersom jag inte sett alla nominerade, men tycker i alla fall att juryn gjort ett gott val med ”Crash” som jag i min recension i september i fjol prisade som en av de mest intelligenta filmerna från Hollywood på länge. Regissören Paul Haggis var ett av fjolårets utropstecken, han stod ju också för manus till Clint Eastwoods ”Million Dollar Baby”, också den en av fjolårets bästa filmer. Filmer som dessa, ”Ray” och ”Walk the Line” ger hopp om en kreativ framtid också inom amerikansk film. Nu väntar jag på ”Capote”, "Syriana" och ”Good Night and Good Luck”.
Noterar för övrigt att Klaus Härö igen fått lite plåster på såren för att inte ens varit nominerad; ”Den bästa av mödrar” tilldelats huvudpriset på den internationella filmfestivalen Spirit of Fire i Chanty Mansijskij i Ryssland. Grattis! En samling av mina filmrecensioner och andra skriverier på Filmtipset hittar du för övrigt här.
På tal om priser får också jag tacka och bocka, RS på Kulturbloggen har i dag inspirerad av Oscarsgalan lite lekfullt delat ut Guldbloggar, och även denna blogg fick ta del av guldregnet. Kul!

Tuffare på 1700-talet

2006-03-05T21:39:00.000+02:00

Den som är gift, kändis och får til det med någon annan som också råkar vara gift riskerar fortfarande att schavottera i skandalpressen.
Det är knappast kul.
Men jag tror att den som tog ut svängarna på samma sätt på 1700-talet hade varit glad över lite skandalpress i stället för den dåtida verkligheten.
Nämnde för några dagar sedan att jag kommit över farfars farfars lagbok från 1754. Där står det om "Tvefalt hor": Gjör gift man hor med annars mans hustru; miste både lifwet."
Hoppsan.
Var mannen ogift var det tydligen inte alls lika farligt: Gjör ogift man hor med gift qvinno, eller ogift qvinna med gift man, böte then, som gift är, åttatije daler, och then ogifte fyratije daler."
Föräktenskapliga förhållanden var lite billigare: Lägrar ogift man ogift qvinno: böte mannen tijo daler, och qvinnan fem.
Upprepade föreseelse höjde boten.
De danska skämttecknarna hade fått det hett om öronen om de valt att porträttera till exempel Jesus i stf Muhammed: Hwilken som av upsåt, med ord ell skrifter lastar och smädar GUD, hans heliga ord och Sacramenten; miste lifwet.
Som ölvän värmer det mig vilken omsorg staten bar om råvarutillgången. I byggningabalken fanns stränga föresrifter om hur alle hemman böra humblegård hafwa, och lägge bonde goda rötter til fyrtio stänger hwart år, tils thes de bliva tuhundrade wid helt hemman.
Mina humlerötter har det inte varit så mycket bevänt med de senaste åren; de har tynat bort eller inte burit kottar.
Men öl har jag i kylen, och ska ta en till pajen vi har kvar av från i går.
Fuskade denna gång och tog en färdig deg, trots att det går så fort att svänga ihop en med matberedare.
Tog ett halvt pkt bacon, strinmlade och fräste, lade i ett pkt (240 g) renskav, strimlat även det, en gul lök. Fräste en stund, smojsade ned en burk Creme Bonjour matlagningsfrasche med karljohan och champinjon och lät puttra medan jag förgräddade pajskalet. Fyllde skalet med geggan, strödde över ribven ost. En halvtimma i drygt 200 grader. Gott.
I dagens JT ingick min recension av "Walk the Line", jag stod också för dagens ledare.

Blad behöver bloggar

2006-03-04T12:47:00.000+02:00

Solen skiner, termometern har klättrat upp mot en minus sju – en praktfull vårvinterdag, alltså. Borde hinna med en lite promenad.
Var i går kväll på ”Walk the Line”; ypperligt musikerporträtt. Joaquin Phoenix träffade Johnny Cash väldigt nära. Skrev recension för morgondagens tidning.
Det finns fortfarande journalister som tror på den tryckta tidningens framtid. Jag hör till dem. Däremot hör jag inte till den ortodoxa skara som inbillar sig att tidningen skulle kunna klara sig utan tentakler i andra kanaler än tryckpressen. Webben är bara förnamnet. Tidningsbloggen är en allt viktigare kanal som kanske ännu söker sina former men som alldeles säkert har kommit för att stanna.
I USA (tack för tipset Mediablogi ) har professor Jay Rosen på fakulteten för journalistik vid New York University kartlagt och utvärderat de amerikanska tidningarnas bloggar. Bara fjorton av de 100 största amerikanska tidningarna saknade egen blogg, bland de bloggande tidningarna varierade antalet mellan en och 50.
De tre bästa bloggarna enligt denna undersökning var 1) Houston Chricle, 128 poäng, 2) Washington Post 69 p, 3) USA Today 38 p, 1 hedersomnämnande. Hela listan finns här.

Drömkamera och toppgig

2006-03-03T15:51:00.000+02:00

Ville Herrala

Richard Huntley

Emil Hess

Niklas Winter

Jag har haft några kameror i mitt liv.
Den första – som jag tyvärr inte har en aning om vart den tagit vägen – var min fars gamla Zeiss-Ikon, en bälgkamera för rullfilm med idealfilmformatet 4,5x6. Varför ideal?
Man fick 16 rutor per rulle istf 12 för 6x6 och slapp den kvadratens tyranni som styr det formatet.
Lärde mig redan som liten pojke grunderna då kameran var utan exponeringsmätare och var byggd flera decennier innan automatkameror ens var påtänkta. Men den hade manuellt inställbara exponeringstider från 1 till 1/250-dels sekund och dessutom M och hette det kanske T, det ena läget exponerade så länge man höll avtryckaren nere, det andra tills man tryckte av en gång till.
Som första exponeringsmätare använde jag farsan. Han tittade ut, frågade om jag hade Tri-X eller Plus-X och drog till med ”1/125 och 8, blända upp ett steg om du fotar i skuggan.”
Småningom lärde jag mig själv.
Under studietiden började jag plåta med en Olympus OM-1, en jäkla bra kamera. Har den kvar fortfarande, men använder bara min tjänste-Canon G3 som inte alls är så illa. Bilderna ovan är tagna med den i rådande ljus och bara obetydligt photoshoppade. Konsertenb med Scandinavian Jazz Quartet var en höjdare! Mera om den här.
Hade för övrigt också ledare i dagens tidning.
Drömkameran? Frånsett en stöddig Nikon eller Canon systemkamera då:
Den ryms i fickan, men behöver inte vara i mikroformat. Optik motsvarande ungefär 24-80 i kinofilm, ljusstyrka minst kring 2,5, bra brusegenskaper ännu vid 800 ASA och acceptabla vid 1600, bildstabilisering. Sju eller åtta megapixel räcker. Stor vridbar skärm som fungerar också i klart ljus. Stöt- och fukttålig.
Där har ni, kameratillverkare!

Gammal bok hittade hem

2006-03-02T15:06:00.000+02:00

I bland är världen så ofattbart liten. För ett par veckor sedan fick jag mejl av en gammal bekant som frågade om inte en "JJ Othman" från Borgå, som skrivit in sitt namn i ett exemplar av Svea Rikes Lag, tryckt år 1754, kunde vara någon förfader till mig.
Visst tusan var han det!
Johan Jakob (1811-1884) var min farfars farfar och köpman i Borgå. Boksamlare tycks han också ha varit, har från förr i mitt boksåp ett antal böcker med hans namn prydligt inskrivet på försättsbladet.
Nu dök JJ upp på en Traderaauktion!
På måndag lade jag ett bud på boken, och i dag kom den på posten - farfars farfars bok har så att säga återvänt hem efter en lång och för mig helt okänd vandring.
Ledarskribent i dag igen; den ledare jag i går skrev i beredskap för fredagens tidning gick i papperskorgen då regeringen inte alls gick på minister Pekkarinens vägar då den på onsdagen diskuterade affärernas öppettider. 2876 tecken till spillo.
Skrev ny drapa i dag kring ett helt annat tema efter att ha recenserat jazz från onsdag kväll.
Gårkvällens konsert med Scandinavian Jazz Quartet var helt suverän. Vilken skillnad i uttryck mot bandets första skiva från 1994; mycket funkygare, mycket mera groove och tyngd. Samtidigt spelar de sina ballader så vackert! Sällsynt också med ett band som har två jämbördiga frontmän, bandledaren Niklas Winter ger stort utrymme åt dansken Emil Hess på tenorsax. Också rytmsektionen får sin del av glansen. Lyssna till dem om du har chansen!
Nu återstår ännu förstasidespuffen för jazzkonserten ochveckans filmer, bland annat "Walk the Line".

Uppdaterat P.S: Två frågor: 1) Varför drabbas man av data- och texthaverier just då man skrivit dagens sista text, bara ska lämna manus och gå hem? I dag hade jag filmkrönikan färdig, klockan var 16.13 och jag skulle bara fixa en sista liten sak då texten gick upp i rök. Irreparabelt. Kom på namnet på samtliga finska forngudar!
2) Varför ser man skrivfelen i bloggen först då man lagt ut texten? Rättade några irriterande skrivfel i ovanstående text. Varför såg jag dem inte INNAN jag skickade texten?

Är det verkligen vår?

2006-03-01T10:24:00.000+02:00

Enligt kalendern är det vår i dag. Kalendermakaren har nog inte kollat termometern i morse, hos oss var det –13. Brr!
Ungarna har sportlov; Emma var på dagsutfärd till Vuokatti i går och kom hem helskinnad från backarna. Till och med Joachim tog en tur på laggarna härom kvällen.
Själv har jag inte åkt skidor på många herrans år; var flitig i spåren under gymnasietiden (det var ju inte särskilt länge sedan…) men föredrar numera långpromenader i rask takt.
I dagens tidning ingår min grej om Love Records. Tycks vara en generationsdelare också det här – trodde att ”alla” visste vad Love var för någonting, men en knappt trettioårig musikdiggare till kollega hade ingen aaaaning om vad det var.

Ledarskribent igen i dag, men i kväll blir det musik på toppnivå med Scandinavian Jazz Quartet på After Eight. Gitarristen Niklas Winter hade jag en stor intervju med för några månader sedan, ska bli kul att höra bandet jag har på skiva live.

Få se hur det ska gå för Dan Brown förresten. Ska han tvingas dela med sig av sina miljarder till Michael Baigent och Richard Leigh som stämt honom för plagiat? The Guardian följer rättegången på en specialblogg.
På iPoden just nu mest klassisk jazz; Coleman Hawkins i inspelningar från trettiotalet. Lite gammaldags fraseringar och harmonier ännu på den här skivan, men gillar ändå hans ton. Har alltid tyckt om Bean.

Muhammedhärva i Uleåborg

2006-02-28T15:09:00.000+02:00

Muhammedaffären prövar verkligen yttrandefrihetens gränser. Nu har den lett till att Jussi Vilkuna, chefredaktör för den finska kulturtidskriften Kaltio som utkommer i Uleåborg, fått sparken.
Samtidigt har tidningens webbplats stängts.
Orsak: Vilkuna publicerade på webbplatsen en tecknad serie av Ville Ranta som kommenterar klimatet efter karikatyraffären.
I serien (för en engelsk version se 1, 2, 3, 4, 5,) konverserar Muhammed - med mask för ansiktet !"- en västlänning om konflikten, hot, rädslor och förtryck. Rantas serie utgör ingen skymf av islam eller Muhammed. Det handlar mera om våra attityder i väst.
Uppsägningen föregicks av att två finländska försäkringsbolag, Sampo och Tapiola, drog tillbaka sin annonsering på tidningens webbplats.
Vi riskerar att hamna i ett klimat värre än under finladiseringen då försiktighet i östrelationerna blandades med ren angivarmentalitet.
Ändå vill jag hävda att klimatet inte var fullt så dystert som historiesrkivningen vill hävda. Bland annat minns jag att en illröd kommunalpolitiker i Åbo på sjuttiotalet inte fick något gehör då hon med argumentet "vad ska våra besökande sovkjetiska vänner tro" angrep (den finska) stadsteatern för att man spelade Koestlers "Natt klockan tolv på dagen".
Den gången gick Oili S. bet!
Samtidight hade teatern vid denna period rykte om sig att vara så röd, så röd.
För den som behärskar finska finns en livligt debatt på tidskriften Parnassos webbplats kring Uleåborgshärvan.
Fick äntligen tid att skriva om Love Records-historiken som jag utlovade redan för en månad sedan. Den kommer i morgondagens tidning.
I dag hann jag bockså ingå i en panel som provsmakade te. Denice Lindell skriver en grej om te för vår veckoslutsbilaga Med Mera.

P.S. Såg just att Jussi Vilkuna är med i finska TV 1-kulturprogrammet K-rappu i kväll tisdag klockan 19.10.

Hyfs och pli

2006-02-27T16:17:00.000+02:00

Det är inte bara på den omtalade Elitlistan det kastas skit. Råa förnedrande kommentarer och lumpna påhopp dyker upp som kommentarer också på de mest välmenande bloggar. Speciellt kvinnliga bloggare tycks råka ut för tarvligheter, men att se det här som en könsfråga vore att göra det enkelt för sig. Det finns också etablerade kvinnliga krönikörer och flitiga bloggare hos vilka pennans vasshet vida överskrider såväl omdömesförmåga, hänsyn och god smak.
En välkommen protest finns på bloggen Hedgehog.
Håller helt med skribenten på sidan. Läs gärna och sprid länken!

Blind tro förskräcker

2006-02-27T11:33:00.000+02:00

I lördagens Vasabladet har Viveca Dahl en intressant intervju med ett muslimskt par i Finland; intervjun belyser på många sätt muslimska trosuppfattningar och den muslimska vardagen. Intervjun belyser också varför jag aldrig skulle kunna bli (i alla fall en god) muslim, eller för den delen ansluta mig till någon auktoritetsbunden tro oavsett vem man tillber. Så här säger den intervjuade Rashid apropå fastan: ”det [finns] förvisso hälsoskäl som talar för fasta. –Men för en troende är det inte relevant. Vi fastar för att Allah befallt att vi ska fasta. För en muslim ska räcka som motivering.” Den här synen är ju inte unik för islam. Samma motivering går igen hos bibeltrogna inom både etablerade kyrkor och sekter. Trots att jag själv betraktar mig som någon sorts hedning kan jag förstå behovet av tro och andlighet. Men aldrig, aldrig en blind, icke ifrågasättande tro. Människan har givits tankens och tvivlets gåva och en blind förlitan på auktoriteter är förödande.
Jag bryr mig inte om att dra fram dårskaper ur bibeln, har gott om både hårresande och rent löjliga citat som jag aldrig hört återges av dem som annars hävdar att bibeln ska tolkas bokstavligt. Vill inte skjuta på sittande fågel.

I Sverige fortsätter debatten kring både Elitlistan och Reinfeltskymfaren. RS på Kulturbloggen fortsätter med sina intressanta iakttagelser nu undrar hon varför moderaterna just nu letat fram nästan två månader gamla, sedan länge bortlyfta bloggpåhopp.
Efter timmar och åter timmar fick JT:s dataexpert äntligen uppdateringen av vår webbtidning att fungera. Min (nu lite föråldrade) kolumn kring Elitlistan finns här, och här kan du läsa min recension av Lars Borgnäs bok om Palmemordet.

P.S. Det gick som det gick i hockeyn. Saknar jag någon sportdårsgen eller nationalistisk gnista då jag inte orkar ta det så hårt - jag tycker det ju är riktigt duktigt att lyckas ta silver i ett så tufft sällskap...

2-2 just nu

2006-02-26T16:31:00.000+02:00

Kom in i matchen först mitt i andra perioden; fackmötet drog ut på tiden och så bara måste jag få en nypa frisk luft fter det.
Periodpaus, knäppte på kaffet och klickade in på JT:s hemsida - fortfarande serverstrul, en flera dagar gammal sida ligger ute. Den extrainkallade datasupporten lyckades tydligen inte fixa felet i går. Kan fortfarande inte länka till material jag nämnde i gårdagens notering.
Hockeyfinalen går mot ett riktigt rysaravslut, undrar hur många som får en infarkt på kuppen?
Helt obevandrad i hockeyrealia förundrar jag mig över hur långvarig karriär man tycks kunna göra på toppnivå, många av spelarna i båda lagen var ju med redan då Finland tog guldet 1995 - i hur många andra sporter platsar man i landslaget så länge?

P.S. fast före text

2006-02-25T16:22:00.000+02:00

En blogg följer den omvända kronologins logik. Det här är ett P.S. till det inlägg jag skrivit nedan.
Sverige har inte bara sin Elithärva, samtidigt har sossarna sitt Mailgate med den anonyma nidskribent som smutskastat moderatledaren Reinfelt - en nidskribent som visade sig ha huserat på partikansliet. Affären seglade upp först för några dagar sedean, men redan för åtta dagar skrev en av mina favoritbloggare, R.S. på Kulturbloggen om den här frågan. Journalister bör läsa bloggar noggrannare!
På någhot sätt är det lite fascinerande att avslöjandet om att mannen suttit på sossekansliet tidsmässigt sammanfaller med Elitgrejen är lite intressant, vilket avslöjande faller under rubriken "Imperiet slår tillbaka"?
Har för mig att Elitlistan knappast är sossedominerad...

Fin vårvinterdag

2006-02-25T15:59:00.000+02:00

Vilken vårvinterdag i Jakobstad! Enda störande momentet en lite kall vind som biter i kinderna; men solen skiner, taken droppar och man kan ana ännu mer vår i luften än då jag senast skrev om detta.
Sent omsider har Josef Fares film "Zozo" kommit upp på repertoaren här. Trots ett drag av förutsägbarhet är det här en film som griper en, klart bäst hittills av Fares tyckte jag i min recension.
Har också hunnit vara ledarskribent denna vecka och kommenterat både det finländska samhällets förvandling de senaste tjugo åren och den lokala yrkesskolans tvåspråkighet.
För en vecka sedan invigde jag en ny kolumn som ingår i vår veckoslutsbilaga Med Mera, "Otis bloggplock". Denna vecka ägnar jag helt åt Elitlistan och kommentarer kring den. I den tryckta tidningen blir kommentarerna fort gamla, då jag skrev kolumnen trodde jag som många andra debattörer att DN sparkat en vikarie, så var det ju inte, som jag redan skrev om i går.
I morgon ska till och med jag se på hockey. Ska bli kul att se Lejonen köra över Tre kronor.
Själv har jag dock lite svårt att förstå en vanlig finländsk inställning där man inte unnar svenskarna framgångar. Själv gläds jag åt svenska segrar, i alla fallnär det inte skett på finländsk bekostnad, så mycket nordist är jag att en svensk eller norsk medalj känns mera hemåt än en tjeckisk, rysk eller amerikansk.
Hoppas jag hinner hem till matchen, morgondagen är vikt för Mellersta Österbottens journalisters årsmöte.
Vi har problem med tidningens webbserver, dagens tidning ligger inte ute men de jobbar på det. Uppdaterar detta inlägg senare i dag för några länkar till.

Återupplivad debatt

2006-02-24T13:28:00.000+02:00

Jakobstads tidnings personal har nyligen utbildats i återupplivning. :-)

Debatten går fortfarande hög om Elitlistan. Sökorden "Übermobbning på nätet" på knuff.se gav vid 13.30-tiden på fredagen 110 träffar i den svenska bloggsfären.
Förstår fortfarande inte att någon vill försvara den självutnämnda elit som listan samlar. Skulle jag - gud förbjude - ombes vara med skulle jag svara som salig Groucho Marx: "En förening som vill ha mej som hedersmedlem vill jag inte vara medlem i".
Debatten om den portade DN-redaktören gick från början snett; också jag tog i ett inlägg i med lite brösttoner (det var fackaktivisten i mig som vaknade) och krävde rättslig och facklig prövning av ärendet.
Nu har jag läst ett inlägg av DN:s kulturchef Maria Schottenius och är åtminstone för ögonblicket viss om att denna debatt var en storm i ett vattenglas.
Den utpekade DN-medarbetaren har inte sagts upp och kvarstår med bibehållen lön. Däremot är hon avstängd från vidare bevakning av Melodifestivalen. Den första delen av Schottenius motivering kan eventuellt diskuteras, men slutleden är ett klockrent resonemag: "Att hon flitigt deltog som skribent på listan i ett forum där våra konkurrenter ingår, diskuterade kommande publiceringar var inte förenligt med hennes arbete på redaktionen. Dessutom blev hennes extra komplicerad eftersom Alexander Bard deltar i melodifestivalen som artist. Man kan inte rapportera och recensera från en tävling där en av de medverkande styr ett av ens privata nätverk."
Dags för fikarast. Sedan ska jag fila färdigt på min recension av Lars Borgnäs bok om Palmemordet och skriva en ledare. Måste hitta ett tema först...

Va, har ni inte hört om Elitlistan?

2006-02-23T16:09:00.000+02:00

Det tog hus i helvete när DN-journalisten Mustafa Can på torsdagen publicerade sin artikel om mediakändisarnas skvallerforum nummer ett, Elit.Sitter som bäst och filar på en kolumn ”Otis bloggplock” om debatten för vår lördagsbilaga Med Mera. Mustafa Can beskriver Elit som något ”som funnits i drygt 15 år och som styrs enväldigt av artisten och debattören Alexander Bard. Det må låta som ett smaklöst skämt, och hade varit det om inte listan hade omfattats av människor som rör sig hemtamt i den offentliga sfären, människor med ett brett kontaktnät och makt över opinionen. De är författare, journalister, politiker, chefredaktörer, skivbolagschefer, vd:ar, forskare, psykologer, sexrådgivare och chefer på statliga institut.” Can räknar upp medlemmar i den svenska mediaeliten som tillhör Elit och förbluffas av både vem som är med och av vad som skrivs. Debatten just nu är ganska vild. Somliga upprörs av vad Bard och hans gelikar skriver på sina lista. Andra förfasar sig över att Can och DN öppnat det ”privata rum” som de menar att listan utgör och menar att det nu inte är så märkvärdigt vad man skvallrar om i privata sammanhang. Allra minst skulle detta ha något att göra med medlemmarnas status i samhälle och arbetsliv.
Ack heliga enfald!En sak kan jag hålla med om; det dubiösa i att en DN-journalists vikariat sagts upp för hennes medverkan i Elit.
Men varför försvara en samling överlägsna snobbars rätt att sätta sig över andra människor och kasta dynga i ett ”rum” som alla inser inte kan hållas privat?
At de skulle tillhöra någon sorts elit får de själva stå för.
Förtal är förtal om än i gyllne krus. Håller med den bloggare som förundrar sig över att dynggrävande kvällstidningsjournalister plötsligt går till rabiat försvar av sitt privatliv.
Se debatt bland annat på Kulturbloggen och Isobels verkstad

Gammal tidning och tidningsnytt

2006-02-22T12:13:00.000+02:00

Snappade någonstans upp en jubilar; Lee Falks Fantomen fyllde 70 år den 16 februari. Grattis! Tyvärr har någon snott min dyrgrip, juninumret (tror jag) av Fantomen 1978 där den seglivade nuvarande Fantomen gjorde något oerhört och gifte sig.Pärmen, som såg ut ungefär som vanligt, hade en veckotidningsinspirerad flagga där det med stora bokstäver stod ”ALLT OM BRÖLLOPET!” Skitkul! Köpte numret i Stockholm då jag sommarjobbade på Wårby bryggeri och bodde på Blekingegatan intill Ringvägen den sommaren. Kanske Fantomen hamnade hos Lomba, Thomas eller Rune som jag delade bostad med? Eller kanske han klädde sig i vanliga kläder och försvann ut på Stockholms gator i total anonymitet?

Skrev häromdagen att ”dagens tidningar måste vara beredda att hitta alla tänkbara sätt att nå sina läsare.” Jag visste inte hur aktuellt det var.
I går hade vi personalinfo, i dagens tidning kan man läsa om hur vårt arbete skall omorganiseras fullständigt. Tre tidningar i koncernen, Jakobstads Tidning, Vasabladet och Syd-Österbotten slår samman sina redaktioner till Svenskfinlands största med ungefär 90 anställda. Tidningarna består med sina egna profiler men kommer att innehålla gemensamt material; materialflödet kommer att styras av en desk som avgör vem som gör vad och huruvida en grej ska ingå i alla eller i bara någon av tidningarna.
Tuff process, men jag tror på den. Fast i facklubben får vi hålla ögonen öppna för utvecklingen.
Medan jag skriver detta hör jag plötsligt min röst i radio, intervjuades i morse för Radio Vega Österbotten, nu gick det ut i riksnyheterna.

Sigge och jag

2006-02-21T15:51:00.000+02:00

Har en gammal bekant, Sigge, som jag brukar stanna och språka om ditten och datten med när vi råkas. Vad vi än pratat om avslutas samtalet alltid med ”Och inte har de fått tag i honom ännu”.
Den som de inte fått tag i är den som mördade Olof Palme.
Båda har vi läst en del av den omfattande mordlitteraturen, och vi har ju haft våra teorier.
Själv trodde jag länge på den ensamma galningen i allmänhet och – kanske – Pettersson i synnerhet.
Jag resonerade så här:
Antingen är det en ensam galning, och sådana vet jag att det ryms en och annan av i det nattliga Stockholmsvimlet, som av en slump råkat möta Palme på Sveavägen, eller en konspiration.
Om det är en konspiration måste den vara oerhört omfattande och nogsamt ha följt Palmes förehavanden för at kunna slå till när han obevakad rör sig på en lämplig plats.
Sedan utgick jag från två antaganden:

Ingen visste på förhand att Palmes skulle gå på bio just den kvällen
En långvarig bevakning av Palme skulle ha röjts av den kompetenta svenska säkerhetstjänsten :-)
Med Ockhams rakkniv skar jag bort det som jag tyckte vara det mest osannolika alternativet, konspirationen. Sedan svalde jag en hel del av det som polisen matade ut om Pettersson via media.
Nu har jag läst ut Lars Borgnäs nya bok om mordutredningen och är inte alls lika säker på min sak. Men återkommer till boken om en vecka då boken utkommit officiellt.

Lördagen efter det nattliga mordet var jag i arbete och gick nyhetschef. Minns hur jag slog på radion därhemma på morgonen. Då radiorösten sagt ”detta är en extra nyhetssändning. Sveriges statsminister Olof Palme…” visste jag bråkdelen innan han hann till slutet av meningen vad som skulle komma, inget annat än ond bråd död kunde ha motiverat en extra nyhetssändning började så.
Det var en jäkla nyhetsvår, för övrigt. Några månader senare smällde det i Tjernobyl. Rallyföraren Henri Toivonen körde ihjäl sig.
På sommaren föddes vår andra dotter Nina, men det var ju en betydligt bättre nyhet.

Det är måndag mor..., okay, eftermiddag

2006-02-20T15:53:00.000+02:00

Läste ut ”Montecore” under veckoslutet och tycker fortfarande SvD var orättvis mot Jonas Hassen Khemiri. Härligt språk och en elegant konstruerad berättelse om utanförskap, anpassning till döds och förhållandet mellan far och son. Min recension publiceras i morgon.
Gråväder och snö över Jakobstad, tycker det börjar räcka med vintern.
Smågnabb i mailväxling med intendenten för Jakobstads orkester; klagade i min konsertrecension över programbladets stavning av Shostakovich som jag anser ska stavas ”Sjostakovitj” på svenska i enlighet med rekommendationerna för transkribering från ryskan och musiklexikon som Sohlmans och Bonniers som inte allas vidkänns ” Shostakovich”. Men ”i orkestervärlden” - skriver den gode Kaj A i sitt mail - lär man hålla på internationella stavningspraxis, så vete fan.
Det händer saker i tidningsvärlden. Läser på cyberjournalist.net att tidningen De Tijd i Antwerpen inleder ett experiment med en e-tidning där 200 prenumeranter får testa får testa en lätt, tunn manick på vilken de kan läsa sin tidning som uppdateras kontinuerligt. Spännande!
Dagens tidningar måste vara beredda att hitta alla tänkbara sätt at nå sina läsare. Fast vete tusan med sådana manicker; svårt att slå in fisk eller blommor i dem…

Söndagskyckling, Sjostakovitj och Dalgleish

2006-02-19T17:22:00.000+02:00

Söndag eftermiddag, skymningen lägger sig över Österbotten. Veckoslutsjobb igen; i går en ledare påkallad av ett reportage om EU:s krav på att Finland ska lägga om sitt system för bibliotekspengar till författare. Nu kräver komissionen att vi ska sluta stöda inhemska författare för att i stället ge Dan Brown och J.K. Rowling vad Dan Brown och J.K. Rowling tillkommer. För EU är litteraturen inte en yttring av folkets kultur utan en handelsvara.
Likheterna med jordbrukspolitiken är uppenbara.
Skrev ledare på min lediga dag.
I går kväll konsert med Jakobstads orkester och cellisten Tomas Djupsjöbacka som gästsolist i Sjostakovitj 1. konsert för cello och orkester. Dramatisk, laddad musik med en karismatisk solist!
Orkade inte riktigt imponeras av Schuberts femte symfoni efter paus, vackert, jovars men lite oengagaerat av orkestern. Och det sägs ju att myggsurr inte hörs efter ett kanonslag. SKrev recension för måndagens tidning.
I går bjöd jag familjen på kyckling à la Otis. Hittade på receptet medan jag botaniserade i kylskåpet.
Snittade kycklingbröst med benet kvar men skinnet borttaget, fyllde med skinka, vitlök och soltorkad tomat. Slöt paketet med tandpetare. Kryddade med timjan, rosmarin, salt och peppar. En timme i ugn, 200 grader. Öste med fettet då och då. Sallad och ris till. Gott.
I kväll föredrar jag komissarie Dalgleish från Finlands tv framom hockey mot Kanada. Fast jag har lite svårt att förlika mig med Martin Shaw som Dalgliesh, vart tog Ray Marsden vägen?

Bilderbok

2006-02-18T17:11:00.000+02:00

Har de senaste dagarna hoppat mellan flera böcker, har svårt att vara "Montecore" trogen fast den håller på att utforma sig till en av mina största läsupplevelser på länge. Ett dilemma med en bra bok är ju at man samtidigt som man vill sluka den inte vill att den sak ta slut.
Själv har jag aldrig haft svårigheter att läsa flera böcker samtidigt.
I går kväll snabbläste jag "Bloggtider" av herrar Våge, Stattin och Nygren, den första bok jag läst om bloggar. Tror jag ska återkomma till den.
Mest tid har jag ägnat åt en bok med det uttömande namnet "The Photography Book", en praktlunta i folioformat med 500 bilder av berömda fotogrtafer och från historiska, dramatiska händelser.
Märker hur förtjust jag är i klassiskt svartvitt reportagefoto, beundrar hantverket hos en Ansel Adams med sina landskapsbilder och förundrar mig över kvaliteten på bilder från fotografins barndom.
Undrar hur måbga digitalfoton finns kvar om 150 år?
Cartier-Bresson är ständnig favorit liksom Diane Arbus, Brassaï, Eisenstaedt, Yosuf Karsh, Josef Kouedelka, Dorothea Lange och David Seymour. Fastnar också vid varje bläddring vid Philippe Halsmans porträtt av Salvador Dali där allting tycks sväva, tre katter och en kaskad vatten flyger genom ateljén.
'"Dali Atomicus" ser ut som timmars hantverk i Photoshop men är garanterat ingen datamanouplation, 1948 kunde man ju inte ens drömma om något sådant.
Det är inte ens någon dubbelöexpnering eller ett trick vid förstoringsapparaten utan resultatet av fem timmar och 26 försök till exponering där Dali hoppade, hans medarbetare kastade katter och slängde skålar med vatten och Dalis hustru höll i en stoil så den såg ut att sväva.
Resultatet är just så surrealistiskt som Dalis konst.
Men den mest gripande bilden i boken är Nick Uts (Huynh Cong) tragiska klassiker från 1972 av de vietnamesiska barnen som flyr napalmexplosionen.
Den bilden har funnits på min näthinna i 34 år och är fortfarande lika jävlig. Glömmer aldrig den oförfalskade fasan och smärtan i barnens ansikten.
(Det är ett helsike att skriva på en laptop med fladdigt tangentbord och nästan bortslitna bostäver på de mest använda tangenterna)

Blattar och finnjävlar

2006-02-17T14:18:00.000+02:00

Läste en lite magsur recension i Svenska Dagbladet av Jonas Hassen Khemiris härliga ”Montecore” som jag inte riktigt läst ut ännu men gillar skarpt.Där Khemiris romanjag i ”Ett öga rött” talade en särpräglad Rinkebysvenska har han i ”Montecore” drivit språkspelet ännu längre. Romanens egentliga jag, som dock titulerar sig ”du” talar en – nästan – normal svenska, medan den barndomsvän till fadern som skickar mail åt berättaren använder sig av en egendomlig fransk-arabisk-svenska med märkliga låneord och arkaiska konstruktioner. Den som blickar bakom det khemiriska språkspelet – det finns risk att man fastnar för att man tjusas, eller stöts bort av irritation – hittar en svidande vidräkning med det svenska samhällets oförmåga att möta sina nya medborgare och den svåra balansgången mellan nödvändig anpassning och förlust av identitet. Ett tema som är bekant från debutboken.
Men är det någon annan än jag som noterat släktskapen med en nästan 30 år gammal föregångare, Antti Jalavas ”Asfaltblomman”? På 60- och 70-talet var en finne lika utanför det svenska Sverige som en arab ett par decennier senare. Och precis som Jonas Hassen Khemiri skildrar Antti Jalava självpåtagna försök till anpassning, inte bara i att man i båda familjerna plötsligt prompt ska prata svenska.
Ändå förblir de finnjävlar och blattar. Hos Jalava finns dock väldigt lite av den distanserande humorn hos Khemiri.
Nästa vecka ska jag hinna recensera boken.
Får se när jag kommer åt att blogga nästa gång, i morse körde jag familjens dator till handelsskolan där sonen Joachim ska delta i ett LAN-party som varar i dagarna två.
Ännu har ingen gjort anspråk på bokpriset jag utlovade i går. Budet ligger kvar!

Ko-operativt

2006-02-16T11:17:00.000+02:00

Följande historia saxade jag för någon månad sedan på en blogg vars adress jag tyvärr förlagt. Har läst varianter på detta tidigare, men denna hör till de bästa. Har du fler exempel, skicka gärna. Kan ju tänkas belöna en riktigt bra historia med bok om det vill sig.

Traditionell kapitalism
Du har två kor. Du säljer den ena och köper en tjur. Hjorden förökar sig och ekonomin växer. Du säljer dem och kan pensionera dig på inkomsten.

Amerikanskt företag
Du har två kor. Du säljer en och tvingar den andra att producera lika mycket mjölk som fyra kor. Du blir överraskad när kon dör.

Enrons riskkapitalföretag
Du har två kor. Du säljer tre av dem till ditt börsnoterade bolag med hjälp av kreditbrev som din svåger ordnat på banken. Sedan genomför du en "debt/equity swap with an associated general offer", så att du får alla fyra korna tillbaka med ett skatteavdrag för fem kor. Mjölkrättigheterna från sex kor överförs via en mellanhand till ett bolag på Caymanöarna som i hemlighet ägs av aktiemajoritetens ägare som säljer rättigheterna till alla sju korna till ditt börsnoterade bolag. I årsrapporten uppges det att bolaget äger åtta kor och en option på ytterligare en. Du säljer en ko för att köpa en amerikansk president vilket gör att du har nio kor kvar. Ingen balansräkning erfordras. Staten köper din tjur.

Ett franskt företag
Du har två kor. Du strejkar för att få tre kor.

Ett japanskt företag
Du har två kor. Du gör om dem till en tiondel av en vanlig kos storlek som producerar tjugo gånger mer mjölk. Sedan skapar du en smartko-serie som du kallar för Kokimon och marknadsför över hela världen.

Ett singaporeanskt företag
Du har två kor. De idisslar. De blir arresterade av polisen som tror de tuggar tuggummi.

Ett brittiskt företag
Du har två kor. Båda är galna.

Ett italienskt företag
Du har två kor. Men du vet inte var de är. Du tar lunchrast.

Ett grekiskt företag
Du säljer dina kor till en turist. "Special price for you, my friend. Two for one."

Ett kinsesiskt företag
Du har två kor. Du har 300 personer som mjölkar dem. Du deklarerar att du har full sysselsättning, hög avkastning och arresterar journalisten som skriver om hur mycket det handlar om i verkligheten.

Ett ryskt företag
Du har två kor. Du räknar dem och får det till 5 kor. Du räknar dem igen och får det till 42 kor. Du räknar dem ännu en gång och får det till 12 kor. Du slutar räkna och öppnar ännu en flaska med vodka.

Ett vitryskt företag
Du har två kor. De besegrar Sverige i ishockey.

Ett finskt företag
Du har två kor. Du bjuder dina kor på Koskenkorva och säljer sedan mjölken som Mumin-Baileys.

Ett schweiziskt företag
Du har 5000 kor, varav ingen tillhör dig. Du tar betalt för att förvara dem åt andra.

Ett irländsk företag
Du har två kor. Sure, that´s grand. Du ordnar en fest för att fira.

Ett svenskt företag
Du har två kor. Du får bidrag från EU för att inte mjölka dem. Du köper två kor till och får ännu mera bidrag.
(Den som hittat på det sista exemplet har nog läst "Moment 22"...)

Bastuliv

2006-02-15T10:15:00.000+02:00

”Det är dags att börja bygga rökbastur igen. Inte för att de är praktiska eller lättskötta. Inte heller för att man blir renare i dem än i någon annan bastu. Utan för att det finns andra och högre värden, sådana som bara finnar och andra melankoliker begriper sig på. Jag är själv halvfinne, så jag vet.”
Den lovsången till rökbastun serverar Aftonbladet-kolumnisten, tv-profilen Robert Aschberg i en kolumn publicerad den 28 januari. Aschberg har ramlat över Ilmar Talves avhandling ”Bastu och torkhus i Nordeuropa” från 1960, en skrift jag inte sett men gärna skulle läsa. Talve blev sedermera professor i folklivsforskning tror jag det var vid Turun yliopisto (Åbo universitet). Han var est som flydde till väst då ryssarna tog över. Jag lärde känna både hans son och hans dotter då jag var aktiv skolungdomspolitiker i Åbo i början av sjuttiotalet. Detta var en parententisk utvikning, det var ju bastu det skulle handla om.
Aschbergs kolumn är bra; den fångar bastuns väsen utan att förfalla till den hyllning av exotism som ligger så snubblande nära till och med för svenskar som ändå levt med bastukulturen så nära inpå.Trots detta tycks det här med bastu vara ett svårt kapitel för svenskarna. Jag minns mina somrar i Stockholm då vi bevistade en rad simhallar och allmänna badhus med sina ”bastur”.
Observera citationstecknen. I de flesta kunde man inte ens kasta löyly (”slå bad”, för den som inte kan terminologin) och temperaturen var inte högre än att gubbarna kunde sitta där – insvepta i badlakan! – och läsa sin kvällstidning utan att besväras av värmen.Detta kallade svenskarna för bastu!
Min polare Lomba, som inte alls ser finsk ut med sitt mörka hår och närmast sydländska uppsyn satt en gång i bastun vid Medborgarplatsen då temperaturen var ovanligt hög, säkert bortemot 70 grader ;-).
Det var bara han och en annan karl som satt högst upp. Ingen sade någonting på en lång stund, tills den andre mannen vände sig till Lomba: ”Sä olet varmaan suomalainen” – ”Du är säkert finne”.
Själv har jag numera en egen bastu, dock inte en rökdito men i alla fall vedeldad.
Är det någon som kan leverera ett par kubik kluven björkved till rimligt pris blir jag glad!

Farväl, Putte

2006-02-14T16:23:00.000+02:00

I juli 2004 var det storfrämmande i Jakobstad då Putte Wickman med Claes Crona trio spelade i Runebergssalen. Jag hade förerställt mig att Wickman med sin klarinett hade varit en av dessa swingnostalgiker (vad man kan vara okunnig!) och slogs av häpnad då jag hörde hans bop-attityd.
Wickman nämnde i en intervju Miles Davis och Charlie Parker som förebilder, och det hördes bra den kvällen.
Så här skrev jag då om Wickmans tolkning av "Summertime":
"Med Putte Wickman och Claes Crona trio började låten någonstans långt borta i den nordiska sommarnatten med ett drömskt och skirt intro där melodin bara kunde anas som en disig älvdans, knappt skönjbar och flyktig. När Wickman sedan omsider kom in på melodin blåstes dimmorna bort av ett häftigt skifte i tempo och attityd där slagverkaren Petùr ”Island” Östlund trummade på ett otroligt drive och fick med sig pianisten Claes Crona och basisten i en omtumlande häftig tolkning av denna absoluta klassiker.”
Nu har han lagt ned svarta pipan för gott, Putte. För någon timme sedan kom beskedet om hans bortgång. I morgondagens JT ingår min runa över Wickman.
Vid närmare eftertanke tror jag förresten inte alls han lagt ned sin pipa, Putte Wickman platsar nog med bravur i Saint Peter All Star Big Bands klarinettsektion. Maka på er Goodman, Bechet och grabbarna!

Alla hjärtans dag

2006-02-14T12:34:00.000+02:00

USA går från ord till handling i sitt ”war on terrorism”. Man utvidgar också definitionen av ”ondskans axel”, samtidigt som statsledning själv handgripligen visar hur man ska gå till väga. På Ronald Reagans tid kunde presidenten blicka tillbaka på en tid som filmcowboy, dagens regim osäkrar och skjuter i verkligheten.
Dick Cheneys popularitetssiffror lär ha rusat i höjden sedan amerikanarna fick veta att det var en jurist han misstagit för en vaktel.
Amerikanska pratshowvärdar lär tävla om att komma med den lustigaste lustigheten. Fast i det här fallet tror jag verkligheten överträffar satiren.
Och satir är som bekant en genre som kräver finess för att den ska fungera.
Vilket inte kollegerna på Jyllands-Posten insett.
Det börjar kanske bli tjatigt, men har svårt att släppa temat.
Som journalist får jag ständigt frågor kring detta.
Nej, jag skulle inte ha publicerat karikatyrerna. Inte för att de kränker religiösa känslor, jag besitter inte heller profetiska talanger så jag kunde ha förutsett kalabaliken ed orsakat.
Karikatyrerna är plumpa och smaklösa och helt enkelt inte roliga (ok, jag smålog åt den om att det var slut på jungfrurna i paradiset).
Men framför allt handlar det om det destruktiva, och hos oss sannolikt åtalbara, i att demonisera en hel folkgrupp. Här har också de protesterande begått ett strategiskt misstag. Vi i väst kommer aldrig att förstå den religiösa dimensionen av den här affären. Däremot kan vi förstå begreppet ”hets mot folkgrupp”.
Trots våldsamheterna i reaktionerna berättar inte heller tv-bilderna hela sanningen.
Om också en miljon människor deltagit i upploppen är det bara en promille av världens muslimer.
I den här debatten hänvisar man till yttrandefriheten. Den är förvisso viktig att värna. Men som min kloka kollega Torbjörn Kevin skriver i dagens ledare i Åbo Underrättelser:

”Journalister i väst måste kunna stiga fram och säga - som bl.a. HS:s chefredaktör Janne Virkkunen - att yttrandefriheten inte tvingar oss till osmaklig handling. Men det är inte nog att journalister besinnar sig. I varje västerländsk gemenskap - där vi bor och verkar - bär alla ett delansvar för att yttrandefriheten bibehålls som en del av en kulturellt och socialt hållbar miljö. Att kränka i yttrandefrihetens namn är en simplare handling än när man kränker utan högtravat ackompanjemang.”

Klok är han, Kevin, men inte klok nog att låta sina ledare ligga kvar längre än till nästa dag, därför ett citat till:

” Som individer har vi ansvar för att den politiska retoriken ansas och hålls inom anständighetens fållor. Det kräver vaksamhet och den föds inte av likgiltighet utan av känsla - känsla för att människan, oberoende av religion eller annan tillhörighet i regel delar våra innersta känslor, våra behov av acceptans kärlek och trygghet. Ansvaret för människovärdet - också vårt eget - kan inte globaliseras bort av likgiltighet. När det sker vaknar vi en dag smärtsamt upp i ensamhet.”

Läs också Helle Klein i Aftonbladet kring samma tema!

Jag gillar inte Alla hjärtans dag som jag tycker verkar ha införts som en konspiration mellan Posten och diverse presentkrämare. Däremot talar jag gärna för tolerans, sans och vänskap i största allmänhet och så ofta jag får tillfälle till.
Men, låt gå för det: Valentindagshälsningar till alla jag känner och träffat! (Den hälsningen kommer altså från mig själv, inte den amerikanske vicepresidenten…)

Ledig dag

2006-02-13T10:42:00.000+02:00

För första gången på länge en ledig vardag. Någon gången måste man ju kompa ut veckoslutsjobb och kvällsgig. Har ännu en hel del att ta ut. En kulturredaktör kan inte jobba åtta till fyra.
Ska sätta på tvättmaskin och gå ut på en långpromenad.
Via Paul Austers officiella (?) hemsida hittar jag till en dansk webbplats, Helsingörs kommnes biblioteker, som har intressanta nyheter om Auster och Siri Hustvedt.
Båda har en bog (se där ett danskinfluerat tryckfel) på G. Austers aviseras till januari 2007 och heter ”Travels in the Scriptorium” , på svenska skulle det väl bli någonting i still med "Resor i skrivarlyan" eller något sådant. Ska kolla med Bonniers när den är aktuell på svenska. Romanen uppges i intervjun med Austers danska förläggare Per Kofod (ja, han heter faktiskt så) bli en liten humoristisk roman där Auster låter personer från tidigare böcker avlägga besök. Också Austers hustru, norskättade Siri Hustvedt arbetar med en roman, men om denna tycks Kofod inte ha några mer exakta uppgifter om.
Det skulle ju inte vara första gången Auster låter personer från det förflutna dyka upp eller referar tillsitt tidigare författarskap. Detta är en del av förtjusningen hos Auster tycker jag, hans sätt att skapa världar och låta dem gå in i varandra.
Har på senare år läst New York-trilogin tre eller fyra gånger, varje gång har jag haft lust att börja om från början då jag läst till slut, för att med böckerna i färskt minne försöka hitta alla kopplingar och hänvisningar som finns, de svarta hål i Austers universum som plötsligt förflyttar läsaren från en dimension till en annan.
Trilogin har en märklig effekt på mig; varje gång jag läst den har den satt i gång ett intensivt drömmande och väckt lusten att skriva något själv - annat en dagstidningsprosa eller blogginlägg, vill säga.
Nu ska jag logga ut och ta min långpromenad och inte heller glömma tvätten.

Roadare jag mött

2006-02-12T15:24:00.000+02:00

Gråmulet, kring noll grader men en anings aning av en annalkande vår i luften.
Fick mail av vännen och kollegan Johan som just nu är på Hawaii. Han ville inte byta väder med mig...
På fredagen fick jag leka roadare då min son Joachim hade en spelning på sin skola, inte med hela bandet sitt utan bara basisten.
Chaufför, son, 38 kg Ibanez, en Laneyförstärkare, gitarren och en väska med kablar och krafs rymdes just och just i min lilla Toyota.
Kom att tänka på alla de roadare jag mötte under mina år som kultursekreterare på studentkåren i Åbo för något kvartssekel sedan. Oftast var de mycket stöddigare än de artister de jobbade för.
Minns speciellt en stöddig jävel som roadade åt Jukka Tolonen, Coste Apetrea och - ja, jag minns inte vem tredje man i det combot var - som var helt omöjlig "jag är sörru roadare åt Tolonen, stick inte upp mot mig, va".
Tolonen och Apetrea var hur justa som helst.
En kväll bjöd vi på punk med Tammerforsbandet Kollaa Kestää. (Man måste vara finne för att förstå alluderingarna av det namnet och bandets platta "Kollaa kostaa").
Unga killar i ett kultband känt bara bland diggarna. Med sig hade de nästan hela Eppu Normaali, bandet med stort B inom nya vågen, stort redan då och i dag en legend som kan locka publik av stadionklass.
En söndagskväll med inget att göra ställde de upp som roadare åt sina polare i Kollaa Kestää.
De roadarna, med bröderna Syrjä i spetsen behövde inte heller göra sig märkvärdiga.
Kvällens final blev historisk då bröderna Syrjä hoppade in som förstärkning och fick med sig också en kille ur ett annat av den tidens hetaste namn, Pelle Miljoona.
Jag tror vi betalade bandet 800 mark plus bensinpengar.
De lät sig inte ens bekommas av att det inte kom fler än kanske 30 pinnar till den konserten.

Har ni för övrigt provat med rosépeppar till vaniljglass?
Jättegott, skulle tv-Tina säga.
Rosépepparvispgrädde är också super till jordgubbar. Smaka!